Almedalsveckan är en bespottad, hånad och förlöjligad händelse. Jag tycker den är helt underbar. Alltså, rosévinet, månglandet, minglandet och krämandet kan jag vara utan. Jag har till exempel inte besökt ett enda av de beryktade Prime-minglen under mina 13 år på Gotland. Jag har inte avstått av princip utan för att jag inte hunnit eller orkat då jag jobbar galet mycket under dagarna.
Om det så inte är gratisminglen, vad är det då jag älskar med Almedalen? Jo, det är att springa på en minister i en gränd, att luncha med en bekant som jag inte sett på länge och sedan att hamna på ett seminarium som avhandlar ett ämne som jag inte ens visste jag var intresserad av. Det som stressar är att det samtidigt pågår hundratals sådana seminarier med vansinnigt meriterade paneler som jag missar.
De senaste åren är det dock något som skavt. Från att SD stod utanför Österport och delade flygblad och där emellan hotade och hatade på bakgatorna har vi nu öppna nazister som håller torgmöten och saluför sina hatåsikter. Jag är för yttrandefrihet och älskar de tysta protester som utspelade sig förra året. Jag håller också i princip med dem som hävdar att hot mot demokratin bemöts med mer demokrati.
Samtidigt, när lamporna riktas mot ett annat håll hjälper inte de fina orden. Minns förra året hur en före detta partiledare hotades på öppen gata. Minns de journalister som mötts av hat på samma sätt. Fundera över hur många politiker och enskilda som riskerar att utsättas för både det ena och det andra.
Almedalen är en plats för öppna politiska samtal. En plats där man som sagt kan stöta på en minister eller vem det nu kan vara i princip var som helst. Så kommer det inte att förbli. Det kommer krävas fler poliser, fler vakter, mer säkerhet och färre spontana möten. Bortsett från att det är galet dyrt är Almedalen kanske den mest demokratiska mötesplats som jag känner till. Denna mötesplats hotas år för år av antidemokrater. Räcker det med att möta dem med mer demokrati?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar