Hört vid lunchen

Det är intressant det där med verksamhet som drivs med offentliga medel. I helgen som gick lyssnade jag på en dokumentär i P3 om den så kallade Carema-skandalen. Du vet Koppargården och blöjorna på äldreboendena som vägdes och så vidare. Det kan ju sägas att bristen på omvårdnad, inte minst i livets slutskede, kanske var mer av en skandal än blöjorna men de fick i alla fall symbolisera något.

Det är faktiskt ett problem i sig, att vi söker symboler för skandaler istället för vad det egentligen handlar om. Exempelvis sa någon i dokumentären att det minsann finns dåliga kommunala alternativ också. Kommunal äldreomsorg där blöjor vägs och där omsorgen fungerar dåligt. Det är så klart korrekt men om båda är lika dåliga och den ena går med vinst - då är det något som är tok. Var inte poängen med privatiseringen - förutom valfriheten - att kvaliteten skulle förbättras?

Förklara ekvationen....

Nåja, vad var det jag hörde på lunchen som har med detta att göra? Jo, jag råkade överhöra ett samtal mellan två föräldrar som diskuterade situationen på barnens skola. Barnen gick i baracker eftersom antalet barn i skolan ökat (som så många skolor i Stockholmsområdet de senaste åren) och nu var det dags att bygga ut och renovera. Samtidigt hade kommunen beslutat att sälja skolan. (Ja, hon uttryckte sig just så). Då gick föräldrarna man ur huse för att protestera mot försäljningen - inte för att man egentligen är emot privata alternativ utan för att "det fattar man ju - om skolan blir privat just när det behövs investeringar, utbyggnad och renoveringar så blir det inget av med dem".

Nä, kanske det.

Oskylidiga och skyldiga offer

För en kort tid sedan dödades en ung man i Malmö. Han beskrivs som en vanlig person med livet famför sig. Välutbildad och i början av sin karriär som tandläkare. Mannen sköts ihjäl på öppen gata. Kanske av misstag, kanske på grund av ett förfluget ord eller en blick eller av något helt annat skäl som vi inte har någon aning om.

I diskussionen om denna hemska händelse har pratats i termer av oskyldiga offer. Som om de 10:tals unga män som tidigare dödats i samma miljö var okej att döda. De som sig i leken gett och så vidare. Det gör mig ledsen och förtivlad. Inte för att jag inte förstår att de som lever i organiserad brottslighet utsätter sig själva och i värsta fall andra för extremt stora risker utan för att jag helt enkelt inte tycker att de heller "förtjänar" att dö. 

Hur kommer det sig att vi alltid ska skuldbelägga? Som under hiv-epedimins dagar då vi talade om dem som fått viruset via blodtransfution som oskyldiga medan de som fått det via sexuella kontakter i princip låtit sig smittas och därmed lika gärna kunde dö. Det är en ovärdig människosyn och ett ovärdigt sätt att gradera värdet av ett liv. 

Jag vässar min såg

Jag har varit på kurs, ledarskapskurs och kurs i personlig utveckling. Och som sig bör har jag därför varit avskärmad mer än vanligt från sociala medier och människor. Istället för att spana utåt som jag normalt gör har jag spanat inåt. Det är alltid intressant och något som borde vara en vana mer än ett undantag. Kursen jag gått, eller rättare sagt går, är en av de större managementprogrammen i världen. Det används i skolor och det rullas ut över ledningsgrupper och ska genomsyra företagskulturer både här och där.

Själv är jag ytterst skeptisk till programmet som sådant. Det är en kult och det rings i klockor och "bara du själv bestämmer dig kan du uppnå vad som helst". Det är väldigt mycket yuppie och framgångsteologi som förmedlas. Inte konstigt kanske eftersom grundstrukturen togs fram under det glada 1980-talet. Detta till trots finns det enskildheter i kursen som visserligen inte är nya men som jag dagligen använder och som även jag behöver slipa på. Saker som jag alltså redan använder som redskap i mitt arbete men inte privat. Jag upptäckte att där fanns det potential.

Den viktigaste lärdomen för mig i kursen blev faktiskt att fundera på min egen "utvecklingsresa".  Det låter säkert helt enormt pretentiöst och lyxbetonat. Kanske med ett anslag av new age. Tro mig, det är det inte. Det är tvärt om högst realistiska saker jag ska ta hand om. Att hitta mina egna mål och min egen mening och att prioritera det eftersom det är viktigt för mig är något som verkligen kräver sin kvinna. Vad vill jag och hur ska jag göra för att ta mig dit är väl frågor som alltid ligger och pockar?

Så, nu ska jag tillbringa en vecka med att fundera på hur modig jag ska vara i mina mål.  Hur sann och privat ska jag våga vara? Jag har nämligen fått en medkursare som ska hjälpa mig att ta mig till detta eller dessa mål. Vi känner inte varandra, ens genom gemensamma vänner på FB. Det gör det lite enklare. Om en vecka ska jag presentera min "livsplan". Hen ska under ett antal veckor hålla mig på banan och i riktningen mot målet. Jag ska så klart göra det samma för hen. Det är ett stort åtagande och det är läskigt att gå all in men ta mig sjutton - jag ska göra det. Nu jädrar ska det bli av, och det är inte ens dags för nyårslöften ännu.

Luciadebatten - ett inlägg till

I helgen brakade luciadebatten igång. I detta fallet genom att Åhlens klev över en gräns med en reklambild på en afrosvensk pojke som Lucia. Det är inte så att Åhlens inte utmanat normerna förut och det är heller inte så att det är första gången Lucia är under debatt. Det senare är väl numera närmast en tradition. Ni vet en sån där man egentligen är ganska trött på men vet att man måste igenom.

Under debatten om debatten har Åhlens fått en släng av sleven. Många har ifrågasatt kedjans motiv till reklambilden. "Det är ju bara kommersiellt". "De är bara ute efter att tjäna pengar", "Gratis reklam för Åhlens - de bryr sig inte om grabben".... Att Åhlens vill tjäna pengar på sin reklam är nog ett faktum - det vore väldigt konstigt annars. Men, hur ska vi någonsin komma vidare om ingen någonsin utmanar normerna. Till alla som ifrågasatt Åhlens motiv skulle jag villa ställa frågan, vad är alternativet?

I år fick folk ändå nog av rassarna och gav sig in i en motattack. Det finns en rörelse som sedan jag själv gick med för ett par veckor sedan har vuxit från 15 000 medlemmar till över 40 000 idag. Rörelsen som kallas #jagärhär är en lös sammanslutning som rycker ut och säger emot rasisternas hat,  dåligt underbyggda påståenden och inte minst deras hot.

Det är härligt att ha ett gäng att hänga med. Det känns bra att många går ihop och stöttar varandra. Men, glöm nu inte att det också är viktigt att stå upp för samma ideal utanför nätet. Ta på dig uppgiften att vara den som säger emot i fikarummet eller en dag när du känner dig extra modig, höj din röst på tunnelbanan eller i kön på ica - för det du ser på nätet det pågår i den verkliga världen också.

Omkring tiggarn från....

Utanför min ica-butik brukar det sitta en kvinna och be om pengar. Hon kommer från Rumänien, är rom och fyrabarnsmamma. Jag har skrivit om henne förut för hon kommer då och då och tillbringar några månader på sin post. Hon är väldigt social och väldigt vänlig. Hon pasar hundar och hon städar och hon försöker hänga med i konvesationerna. Hon känner massor av mina grannar och många vill hjälpa henne till ett mer värdigt liv. 

Denna gången kom hon för en kort tid. Hon var tvungen att samla pengar till en operation eftersom hon hade drabbats av njursten. Många gånger när jag passerade henne och bytte några ord torkade hon snabbt tårarna för att det inte skulle synas hur ont hon hade eller hur hon led. Kyla, stillasittande och knappast bekvämt de få timmarna av vila om natten heller. Svåra sanitära förhållanden ska vi bara inte prata om. 

I lördags åkte hon hem för att den 15 december träffa läkaren. Pengarna hon fått ihop skulle räcka till både operation och till att fira jul med barnen. Hennes lycka och glädje att äntligen få åka hem och slippa det hårda slitet och kylan var mer än påtaglig. 

Så byttes bilden utanför ica. Från i söndags sitter där en yngre man, även han med rumänskt ursprung. Ser mig omkring när jag befinner mig på olika platser i stan och inser att många kvinnor fått lämna och att män ersatt dem. Jag rannsakar mig själv och funderar på varför jag inte lika snabbt lägger en slant i den yngre mannens kopp som i den vanliga. Det är då jag inser vad jag bidrar till. Kvinnor, yngre gravida kvinnor och personer med synliga funktionshinder - det är troligtvis grupper som vi - du och jag - ömmar mer för? Det innebär så klart att dessa grupper tar/får ansvaret att tigga ihop pengarna i första hand. Det är helt rationellt. Men på vintern, då får männen ändå ta "skiftet".

Får vi lov att vara rädda?

I fredags skrev jag en text om fega bokhandlare och om vikten att stå upp för det fria ordet. Jag raljerade över Akademibokahandeln och gladdes åt att Kulturhuset varit snabbfotade och ordnat ett seminarium med Gellert Tamas och dessutom en paneldebatt där även Niklas Orrenius och Lisa Bjurwald deltog. Jag var där, jag var i tid och det var tur för det var mer än fullsatt och troligtvis bra mycket större publik än vad som hade varit möjligt att få plats med i bokhandeln.

Seminariet inleddes med att Tamas pratade om sin bok, den tredje delen om vår nutidshistoria i rasismens, det rasistiska våldets och hatets fotspår. Många har läst Lasermannen (eller sett filmatiseringen), inte lika många De apatiska (det borde ni) men förhoppningsvis läser ännu fler Det svenska hatet. Tamas skriver också om de internationella kopplingarna mellan olika höger- rasism- och hatrörelser. Det känns så skönt och bra att få bekräftelse på att fler ser vad jag ser.

Men, den viktigaste observationen för mig föll på plats först på vägen hem. Lisa Bjurwald inledde paneldebatten med ett starkt inlägg om varför man måste förstå Akademibokandelns beslut. Jag blev först både irriterad och nästan förnärmad men det är ju sant att så stark är den rädsla som extrema rörelser lyckats skapa. Ibland (ofta?) är det svårt att se att polisens bedömingar är knivskarpa och det finns en oro att det ses för lätt på de hot som förekommer mot kulturen och dess utövare.

Är det rätt att utsätta personal och besökare i butiken för den risk det innebär att hålla arrangemanget? Jag vet inte men det är ett faktum att människor idag inte helt känner att ordet är fritt. Det är ett faktum att jag sjäv ringt polisen när nazister attackerat fredliga möten och de vare sig dykt upp eller senare utrett. Det är ett faktum att om vi inte börajar skydda det fria ordet på riktigt så kommer fler möten att ställas in. Det är upp till samhället. Det är upp till polisen. Det är upp till oss alla.

Je suis Ej inställt

De flesta har väl vid det här laget läst och förskräckts av att Akademibokahandeln i centrala Stockholm ställt in sitt författarsamtal med Gellert Tamas i morgon. Anledningen verkar vara någon slags diffus känsla av att någon skulle kunna tycka illa vara om ämnet och författaren. Boken heter Det svenska hatet och handlar om SD och Kent Ekeroth. Ständigt denna Ekeroth och det hat och det våld han verkar dra med sig.

Att det gått så långt att detta kan hända är skrämmande. Det fria ordet och den fria konsten är hotade av oss själva och vår rädsla och av det faktum att vi inte förstått vad det inneburit när vi inte orkat stå upp i andra situationer. Ta Lars Vilks som exempel - är du Lars Vilks och är du beredd att försvara honom? Jag är Charlie Hebdo fast tidningen står för massor av värderingar och en rå satir som jag inte omfamnar. Samma med Lars Vilks för att det är nödvändigt. Jag lärde mig så mycket om mig själv och mina ställningstaganden när jag läste Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn - om du inte läst den så gör det snarast.

Gellert Tamas bok är ett viktigt dokument om vår nutid, den tredje delen av samtidshistoria (Lasermannen och De apatiska heter del ett och två). Läs dem också och var med och stå upp mot hatet och hoten.

I morgon är samtalet på Akademibokhandeln inställt men som väl är betyder inte det att alla kastat in handuken. Imorgon kan du få änuu mer valuta för att du står upp för det fria ordet. 

Ej inställt: Gellert Tamas, Bjurwald, Orrenius om yttrandefrihet

---

lördag 3 december 2016 15:30 - 16:30 
Foajé 3 • Fri Entré

---

På lördag den 3 december klockan 15.30 samtalar Gellert Tamas om sin nya bok ”Det svenska hatet” med Björn Linnell på Natur & Kultur. Efter samtalet diskuterar Gellert Tamas tillsammans med Lisa Bjurwald och Niklas Orrenius den nya hatkulturen och hoten mot det fria ordet. 

Bakgrunden är det författarsamtal som Gellert Tamas skulle deltagit i på Akademibokhandeln i Stockholm nu på lördag. Samtalet ställdes in på grund av säkerhetsskäl, trots att inget hot förelåg. Att den här typen av samtal kan hållas är en förutsättning för en fungerande demokrati. Nu är samtalet flyttat till Kulturhuset Stadsteatern och Hörsalen/Foajé 3.

Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet” handlar om vad som egentligen har hänt med Sverige på senare år. Samma utveckling tas upp i Niklas Orrenius aktuella och Augustprisnominerade ”Skotten i Köpenhamn” samt Lisa Bjurwalds ”Skrivbordskrigarna”. Hur kunde två hatfyllda rörelser – den militanta islamismen och de islamfientliga organisationerna – få så stor makt att påverka det offentliga samtalet? Hur ska vi förstå och hantera detta verbala och tidvis fysiska våld? Parallellt ser vi hur EU-länder som Polen och Ungern aktivt inskränker yttrandefriheten med ökad statlig kontroll över medierna – en utveckling som applåderas av vissa politiker även i Sverige.