Berlin

Jag behöver verkligen en "date" till nästa fredag - en som förstår vad Bowie betyder (för mig).

Liten rannsakan

Genom åren har jag funderat mycket på vikten av ett fritt och provocerande kulturliv. Jag har skrivit om det då och då och ibland har jag träffat rätt och ibland inte. Utan att bli hatad har jag dock kunnat diskutera om Lilla Hjärtat var lämplig som barnboksillustration och vad verket Okänd kvinna faktiskt betytt för samtalet om psykisk ohälsa och vården som i bästa fall följer på sådan ohälsa. Det är bra och glädjande.

Mitt intresse för frågorna vaknade på riktigt när den borgerliga regeringen för ett antal år sedan satte sökarljuset på den fria kulturen och började kräva att kultur ska vara kommersiellt gångbar för att vara okej. Alltså, åtgärderna som man genomförde handlade om allt från bidragssystem (lokalt och centralt) till försäkringar (deltidsstämpling, a-kassa i övrigt mm) och i viss mån vad som är fint och vad som är fult. 

Genom åren har jag fått rannsaka mig själv. Det handlar så klart om att jag mognat och lärt mig mer men också om att jag frigjort mig från något slags kollektivt tyckande. Ett exempel är fördömandena mot Vilks som varit frekventa i mina bekantskapskrets. Jag var en period en av dem som faktiskt inte förstod varför hans konst var viktig att skydda. Faktum är att jag nog inte ens kallade det konst utan bara provokation som om dessa skulle bli bättre eller sämre utan varandra. 

Det är några år sedan nu, sedan jag gjorde avbön inför mig själv och förstod sammanhangen. Tyvärr är det ännu många som inte gjort det. Jag skulle vilja be er läsa denna utmärkta ledare av Erik Helmerson och sedan fundera på vad den betyder för dina egna ställningstaganden när det gäller konst, provokation och yttrandefrihet och vad ett tystat kulturliv betyder för demokratin och samhället i stort. 

En lag för dem

Igår var det fotbollsgala. Priser och tal och statyer i en lång rad. Jag såg inte galan men vad jag förstår har vi kommit en bit när det gäller jämställdhet sedan jag var på plats det där olycksaliga bilåret ni vet. Det förekom ju spekulationer innan vad som skulle toppa den Svenssons pris och nu vet vi att det blev en staty. Och damernas OS-silver blev i alla fall ordentligt hyllat vilket väl är ett fall framåt.

Nåja, en lag för dem lyder rubriken. Den syftar om fotboll fast på på ett annat sätt. Hörde nämligen på radion i förra veckan om att Union to Union gjort framsteg när det gäller fackliga rättigheter i Qatar. Du vet att Qatar ska vara värd för herr-VM om ett par år och du kanske också har hört om migrantarbetarna som lever under erbarmliga förhållanden. De som bygger de arenorna där spelen ska hållas inte bara är förnekade fackliga rättigheter utan de riskerar sina liv på jobbet varje dag?

Så, det faktum att herrfotbolls-VM ska hållas i Qatar har inneburit att ljuset fallit på villkoren för de män som bygger arenorna. Inte för att det varit säkrare och bättre att bygga de tjusiga skyskraporna utan för att det internationella ljuset fallit rätt. Samtidigt vet vi att det finns 10 000-tals kvinnor som jobbar i samma område. De städar och passar upp i privata hem. De är migranter som fråntas sina pass, de misshandlas, de våldtas och i värsta fall dödas de. De är kvinnor och de har som pigor och slavar inga fackliga rättigheter alls.

Så, för att framgången för byggarbetarna verkligen ska kännas som en riktig seger önskar jag att kampen går vidare till att även omfatta de mest osynliga migrantarbetarna - de som inte har några rättigheter alls.

Kvinnorna.

Internationella mansdagen - ojämställdhet dödar

Igår var det internationella mansdagen. De flesta fnyser åt denna dag och firar den ungefär lika intensivt som mazarinens dag - det vill säga inte alls. Jag förstår det även om jag själv firade den ymnigt tillsammans med en grupp manliga vänner genom att kolla på en ganska kass fotbollsmatch och dricka öl. Höhö tänker du - bra grej att fira internationella mansdagen genom att göra tungt manliga saker. Ja, det är riktigt - på krogen där vi befann oss var cirka 98 % av gästerna män som var där av samma skäl - fotboll och öl, och kanske för några i lokalen för att mota ensamheten.

Tidigare i veckan skrev jag om vikten av vänskap och varför jag är så glad för mina allt mer fördjupade kontakter med kvinnor som jag kan prata om allt med. Jag skrev om att det kräver arbete och prioritering att faktiskt upprätthålla och vårda dessa vänskaper och att det är värt det. Det kräver också att man tar ansvar för samtalet, både att tala och att lyssna. Jag fick många positiva kommentarer på texten - från andra kvinnor.

Funderade ett tag på det och gjorde en liten ovetenskaplig undersökning bland män i min närhet. Jag frågade "har du en manlig vän som du kan prata om allt med"? Känslor, relationer, funderingar kring karriär och barn, livsval? Alla jag frågade, utan undantag, svarade att de hade relationer till män men ingen hade en manlig vän i den betydelsen jag beskriver. Flera svarade att de har kvinnliga vänner som de kan prata "lite grann" med.

Idag läser jag i Dagens Nyheter om Movember - rörelsen som verkar för att uppmärksamma mäns ohälsa. Visste du att tre män per dag begår självmord i Sverige? 90 män per månad. Jag har tidigare skrivit om hur män far illa i det ojämställda samhälle som de själva är med och upprätthåller. Män lever farligare och många gånger sämre, dricker mer, begår fler brott och tar större risker. Män pratar inte om sitt liv med andra män. Ohälsa upptäcks inte i tid. Det kan gälla både psykisk ohälsa och fysisk.

Jag tycker inte synd om män som inte har vänner som de pratar känslor, hälsa, barn, familj och karriär med. Självklart måste ni män själva ta ansvar för detta men jag vill gärna uppmana er att ta chansen. Som jag skrev ovan, det kräver arbete och att man faktiskt prioriterar sådana vänskaper och innehållet i de samtal man har - men jag lovar - det är värt det.

Igår kollade jag som sagt på fotboll. Efter matchen stannade vi kvar, tog en öl till och hade riktigt bra snack om fotboll, politik, juridik och tillståndet i världen med både skratt och allvar. Det brukar vi ha eftersom vi som träffas är personer med ett stort samhällsintresse. Jag älskar dessa kvällar, de ger mig så mycket men jag skulle inte kunna ersätta mina väninnekvällar med dessa om jag var tvungen att välja - värt att tänka på?

Tid är pengar

Fick äntligen ändan ur vagnen och tog mig i morse till däckfirman för att byta däck. Kånkade upp mina odubbade vinterdäck från källaren och drog iväg till drive-infirman. Först och sist i kön var jag. Skönt för jag var ju egentligen på väg till jobbet men nu skulle det bli gjort.

Så började de skruva av hjulen, jag gick in för att betala. Men tji fick jag. Med en liten fingervickning blev jag utkallad och visad att mina däck faktiskt inte var lagliga utan måste bytas ut. Tja, inget att säga emot. Jag har faktiskt inte köpt däck på 10 år så jag var nog mentalt förberedd. Men, här kommer sensmoralen.

Här sitter jag på min kontorsstol och är väldigt nöjd med att jag utan att blinka beslöt mig för att köpa däck på plats (och ja - jag vet att det är en lyx att kunna). Min vana trogen skulle jag ju egentligen gjort grundlig research kring pris och vad vet jag. Men, jag inser att om jag hade åkt hem med mina kassa sommardäck för att göra denna utredning hade jag dels fått betala i tid och troligtvis i en jädra stressnivå eftersom det är hög tid att få på de där vinterdäcken.

Så, här sitter jag och har spontanköpt däck - troligtvis några kronor dyrare än vad jag hade kunnat leta fram men med många timmars trams och stress mindre. Känner mig stolt, nöjd och glad.

Dessutom gissade däcksnubben fel på min ålder - med sju år, på "rätt håll", och det efter jag hade betalt. Så jaja - det jämnar ut sig.

Murar eller broar

Ett av gårdagens nyhetsinslag handlade om Bulgariens nya taggtrådsstängsel som ska hindra flyktingar som från Turkiet via Bulgarien vill ta sig till ett land någonstans i Europa. Stängslet behövs, enligt Bulgariska myndigheter, eftersom Serbien stängt gränsen mot Bulgarien och därmed tvingar kvar flyktingarna i Bulgarien.

Flyktingarna själva fråntas både valfrihet och värdighet.. 

Den första muren på många år byggde väl annars Sverige? Gränsen med id-kontroll mellan Danmark och Sverige har effektivt hållit ute flyktingar och på sitt sätt tvingat fram eller åtminstone givit något slags klartecken till fler taggtrådsstängsel i syd. 

Det byggs en mur i norr mot Ryssland så flyktingar inte kan ta den vägen. Det byggs stängsel i syd. Det satsas på att med båt, flyg och radar stoppa människor från att desperat och med hot om död ta sig över medelhavet mot Italien och Malta. I Ceuta och Melilla vässas rakbladsstängslet varje dag.

Den mest effektiva muren mot Europa ser vi inte med blotta ögat. Den har skapats av 30 miljarder kronor varav 700 miljoner kommer från Sverige och ett löfte om nya förhandlingar om EU-medlemskap till Turkiet. 

Kosta vad det kosta vill. Kanske går gränsen vid införande av dödsstraff?  

Att Trump vill bygga en mur mot Mexiko är förskräckligt men vi civiliserade européer vi vet ju att det är bättre att bygga broar. 

Och plötsligt blev det bostadsbrist

Senaste veckan har två moderata kommuner i Stockholmsområdet meddelat att de kommer bryta mot lagen och vägra ta emot de flyktingar som de solidariskt ska ansvara för. Att alla ska hjälpas åt är en del av flyktinguppgörelsen och har också varit ett mantra för att motivera de stängda gränserna Sverige införde för ett år sedan. Om inte länderna runt om i Europa hjälps år.....

Anledningen till att kommunerna i fråga sagt nej är att man inte anser sig ha bostäder att erbjuda. Kören stämmer in "men våra ungdomar då" - "men våra hemlösa då" och så påpekar man att det är så hemskt att ställa grupp mot grupp men vi måste prioritera "våra". 

"Våra"? Vilka är egentligen grupperna som kan omfattas av epitetet "våra"? Skulle man kunna tala om våra asylanter? Eller kanske rent av våra bostadssökande? Vi som under många år tjatat om bostadsbristen och om att stoppa utförsäljningar av hyresrätter suckar kollektivt och tänker att det finns alltid en ursäkt och inte minst en orsak att skylla på flyktingarna. 

Vi kan konstatera att ja - det är några tiotusental extra som kommer behöva bostad de kommande åren men det är också ett faktum att vi de senaste 10 åren misslyckats med bostadspolitiken. De två kommuner som nu sagt nej är dessutom två kommuner som just sålt ut bostäder och inte byggt tillnärmelsevis efter vare sig behov eller potential. Att hyresgästföreningen, studentorganisationer och inte minst företag i år larmat att bostadsbristen riskerar att skada tillväxt och arbetsmarknad har inte fått vare sig Ekerö eller Täby att hårdgöra ytor och hjälpa till med tillfälliga boenden men det har kommuner som Botkyrka, Sundbyberg och andra gjort. 

Det är dags att sluta ställa grupper mot varandra som sagt och konstatera att behoven av 550 000 nya bostäder har ökat till 600 000 nya bostäder och bland de personer som flytt till Sverige finns både potentiella arkitekter, byggare och bostadssökanden. Kavla upp ärmarna och bygg! Regeringen är skyldiga oss en nationell bostadspolitik.

Och så slutligen, ett litet ljus i mörkret:  http://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/bostadsplanering/bostadsmarknaden/indikatorer-for-bostadsbyggande/