Internationella mansdagen - ojämställdhet dödar

Igår var det internationella mansdagen. De flesta fnyser åt denna dag och firar den ungefär lika intensivt som mazarinens dag - det vill säga inte alls. Jag förstår det även om jag själv firade den ymnigt tillsammans med en grupp manliga vänner genom att kolla på en ganska kass fotbollsmatch och dricka öl. Höhö tänker du - bra grej att fira internationella mansdagen genom att göra tungt manliga saker. Ja, det är riktigt - på krogen där vi befann oss var cirka 98 % av gästerna män som var där av samma skäl - fotboll och öl, och kanske för några i lokalen för att mota ensamheten.

Tidigare i veckan skrev jag om vikten av vänskap och varför jag är så glad för mina allt mer fördjupade kontakter med kvinnor som jag kan prata om allt med. Jag skrev om att det kräver arbete och prioritering att faktiskt upprätthålla och vårda dessa vänskaper och att det är värt det. Det kräver också att man tar ansvar för samtalet, både att tala och att lyssna. Jag fick många positiva kommentarer på texten - från andra kvinnor.

Funderade ett tag på det och gjorde en liten ovetenskaplig undersökning bland män i min närhet. Jag frågade "har du en manlig vän som du kan prata om allt med"? Känslor, relationer, funderingar kring karriär och barn, livsval? Alla jag frågade, utan undantag, svarade att de hade relationer till män men ingen hade en manlig vän i den betydelsen jag beskriver. Flera svarade att de har kvinnliga vänner som de kan prata "lite grann" med.

Idag läser jag i Dagens Nyheter om Movember - rörelsen som verkar för att uppmärksamma mäns ohälsa. Visste du att tre män per dag begår självmord i Sverige? 90 män per månad. Jag har tidigare skrivit om hur män far illa i det ojämställda samhälle som de själva är med och upprätthåller. Män lever farligare och många gånger sämre, dricker mer, begår fler brott och tar större risker. Män pratar inte om sitt liv med andra män. Ohälsa upptäcks inte i tid. Det kan gälla både psykisk ohälsa och fysisk.

Jag tycker inte synd om män som inte har vänner som de pratar känslor, hälsa, barn, familj och karriär med. Självklart måste ni män själva ta ansvar för detta men jag vill gärna uppmana er att ta chansen. Som jag skrev ovan, det kräver arbete och att man faktiskt prioriterar sådana vänskaper och innehållet i de samtal man har - men jag lovar - det är värt det.

Igår kollade jag som sagt på fotboll. Efter matchen stannade vi kvar, tog en öl till och hade riktigt bra snack om fotboll, politik, juridik och tillståndet i världen med både skratt och allvar. Det brukar vi ha eftersom vi som träffas är personer med ett stort samhällsintresse. Jag älskar dessa kvällar, de ger mig så mycket men jag skulle inte kunna ersätta mina väninnekvällar med dessa om jag var tvungen att välja - värt att tänka på?

Tid är pengar

Fick äntligen ändan ur vagnen och tog mig i morse till däckfirman för att byta däck. Kånkade upp mina odubbade vinterdäck från källaren och drog iväg till drive-infirman. Först och sist i kön var jag. Skönt för jag var ju egentligen på väg till jobbet men nu skulle det bli gjort.

Så började de skruva av hjulen, jag gick in för att betala. Men tji fick jag. Med en liten fingervickning blev jag utkallad och visad att mina däck faktiskt inte var lagliga utan måste bytas ut. Tja, inget att säga emot. Jag har faktiskt inte köpt däck på 10 år så jag var nog mentalt förberedd. Men, här kommer sensmoralen.

Här sitter jag på min kontorsstol och är väldigt nöjd med att jag utan att blinka beslöt mig för att köpa däck på plats (och ja - jag vet att det är en lyx att kunna). Min vana trogen skulle jag ju egentligen gjort grundlig research kring pris och vad vet jag. Men, jag inser att om jag hade åkt hem med mina kassa sommardäck för att göra denna utredning hade jag dels fått betala i tid och troligtvis i en jädra stressnivå eftersom det är hög tid att få på de där vinterdäcken.

Så, här sitter jag och har spontanköpt däck - troligtvis några kronor dyrare än vad jag hade kunnat leta fram men med många timmars trams och stress mindre. Känner mig stolt, nöjd och glad.

Dessutom gissade däcksnubben fel på min ålder - med sju år, på "rätt håll", och det efter jag hade betalt. Så jaja - det jämnar ut sig.

Murar eller broar

Ett av gårdagens nyhetsinslag handlade om Bulgariens nya taggtrådsstängsel som ska hindra flyktingar som från Turkiet via Bulgarien vill ta sig till ett land någonstans i Europa. Stängslet behövs, enligt Bulgariska myndigheter, eftersom Serbien stängt gränsen mot Bulgarien och därmed tvingar kvar flyktingarna i Bulgarien.

Flyktingarna själva fråntas både valfrihet och värdighet.. 

Den första muren på många år byggde väl annars Sverige? Gränsen med id-kontroll mellan Danmark och Sverige har effektivt hållit ute flyktingar och på sitt sätt tvingat fram eller åtminstone givit något slags klartecken till fler taggtrådsstängsel i syd. 

Det byggs en mur i norr mot Ryssland så flyktingar inte kan ta den vägen. Det byggs stängsel i syd. Det satsas på att med båt, flyg och radar stoppa människor från att desperat och med hot om död ta sig över medelhavet mot Italien och Malta. I Ceuta och Melilla vässas rakbladsstängslet varje dag.

Den mest effektiva muren mot Europa ser vi inte med blotta ögat. Den har skapats av 30 miljarder kronor varav 700 miljoner kommer från Sverige och ett löfte om nya förhandlingar om EU-medlemskap till Turkiet. 

Kosta vad det kosta vill. Kanske går gränsen vid införande av dödsstraff?  

Att Trump vill bygga en mur mot Mexiko är förskräckligt men vi civiliserade européer vi vet ju att det är bättre att bygga broar. 

Och plötsligt blev det bostadsbrist

Senaste veckan har två moderata kommuner i Stockholmsområdet meddelat att de kommer bryta mot lagen och vägra ta emot de flyktingar som de solidariskt ska ansvara för. Att alla ska hjälpas åt är en del av flyktinguppgörelsen och har också varit ett mantra för att motivera de stängda gränserna Sverige införde för ett år sedan. Om inte länderna runt om i Europa hjälps år.....

Anledningen till att kommunerna i fråga sagt nej är att man inte anser sig ha bostäder att erbjuda. Kören stämmer in "men våra ungdomar då" - "men våra hemlösa då" och så påpekar man att det är så hemskt att ställa grupp mot grupp men vi måste prioritera "våra". 

"Våra"? Vilka är egentligen grupperna som kan omfattas av epitetet "våra"? Skulle man kunna tala om våra asylanter? Eller kanske rent av våra bostadssökande? Vi som under många år tjatat om bostadsbristen och om att stoppa utförsäljningar av hyresrätter suckar kollektivt och tänker att det finns alltid en ursäkt och inte minst en orsak att skylla på flyktingarna. 

Vi kan konstatera att ja - det är några tiotusental extra som kommer behöva bostad de kommande åren men det är också ett faktum att vi de senaste 10 åren misslyckats med bostadspolitiken. De två kommuner som nu sagt nej är dessutom två kommuner som just sålt ut bostäder och inte byggt tillnärmelsevis efter vare sig behov eller potential. Att hyresgästföreningen, studentorganisationer och inte minst företag i år larmat att bostadsbristen riskerar att skada tillväxt och arbetsmarknad har inte fått vare sig Ekerö eller Täby att hårdgöra ytor och hjälpa till med tillfälliga boenden men det har kommuner som Botkyrka, Sundbyberg och andra gjort. 

Det är dags att sluta ställa grupper mot varandra som sagt och konstatera att behoven av 550 000 nya bostäder har ökat till 600 000 nya bostäder och bland de personer som flytt till Sverige finns både potentiella arkitekter, byggare och bostadssökanden. Kavla upp ärmarna och bygg! Regeringen är skyldiga oss en nationell bostadspolitik.

Och så slutligen, ett litet ljus i mörkret:  http://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/bostadsplanering/bostadsmarknaden/indikatorer-for-bostadsbyggande/

Vikten av väninnor och goda samtal

För några år sedan började jag och en väninna motionera ihop. Vi bestämde oss för att ta en långpromenad minst två gånger i veckan eller i alla fall så ofta vi kunde. Vi möttes i spåret med fula kläder och gåstavar som man ska när man ska bli svettig. Det tog inte lång tid innan dessa promenader blev som ett gift. Ni vet när man känner att man bara måste ut fast man egentligen inte hade tid. Det kan lätt bli så med träning, att man hittar en god vana men i detta fallet var det mer än så. Våra promenader som till en början tog en halvtimma drog ut på tiden och blev längre och vi gick i ur och skur. Man kan fundera på hur det kunde komma sig.

Visst, det var härligt att få frisk luft och bättre kondis men viktigare var de samtal vi fick tid för. Det blev rutin att hinna med tre ämnen per promenad. Vi satte upp en "dagordning" i början av promenaden och lät sedan tanken flyga fritt kring dessa ämnen. Vi vände och vred på jobbrelaterade ämnen, karriär, barn och dagens heta ämnen i media. Vi peppade, sa emot och höll med och när vi kom fram till stället där vi brukade skiljas åt så var vi oftast klara med dagen.

Det blev lite som ett "gift", som en möjlighet att rensa upp och tänka vitt och brett på sådant som stört och oroat eller behöver bekräftas. Det blev alltså inte bara motion, promenad och frisk luft utan snarare ett slags terapi.

Som medelålders singel så har jag utökat min samtalsklubb. De senaste åren har jag vinnlagt mig om att träffa kloka kvinnor på tu man hand för samtal. Vi promenerar inte med stavar nu för tiden, vi går snarare och äter något gott och tar ett glas. Det kräver planering eftersom alla har fullt upp i kalendern men jag skulle inte vilja vara utan dessa samtal där jag blir bekräftad och ifrågasatt. Att som medelålders person skaffa nya väninnor bara för detta ändamål är bland det bästa jag gjort. Det är lite som hemliga samtal, hemliga möten i mitt hemliga nätverk av kloka kvinnor som också tar ansvar för dessa möten och samtal. Sådana borde alla ha.

Och den där väninnan med stavarna - jodå, numera tränar vi på gym, har skaffat varsin PT och ses/hörs så ofta vi kan. Och dröjer det mellan gångerna så vet vi att det inte gör något, snart är vi i spåret igen.

Liberal - det värsta du kan vara?

För en tid sedan satt jag i goda vänners lag över en lagom medelklassig middag med ett glas gott vin och pratade om de bästa och smartaste strategierna för att bekämpa rasismen. Vi pratade om vårt egna engagemang och om risken att de mest engagerade bränner ut sig. Vi pratade om huruvida det är bra eller dåligt med motdemonstrationer mot fascisternas tillståndsgivna manifestationer på gator och torg. Vi är alla "barn" av 80 och 90-talens 30:e november och Salem-manifestationer och var ganska ense om att vi inte står ut med att låta dem stå oemotsagda även om vi alla är trötta på våldet och inser att det alltid finns risk att de får mer uppmärksamhet än de bör.

Nåja, vi tog ett glas lagom dyrt vin till och fortsatte samtalet som snart gled över i en diskussion vad rasisterna hatar mest. Är det invandring? Är det våld de fasar för eller privilegier som de tror ska gå förlorade? Välfärd, röda stugor eller vad är det som står på spel?

"Det är de liberala värdena de hatar" sa jag, "så har det alltid varit".

"LIBERALA"??? "Vad då, vi är ju vänster"???

Så följde en spännande diskussion om liberala värden och friheter och varför rättsstaten är så viktig. Vi diskuterade skillnaderna mellan (ny)liberalism och liberala värden och varför vi måste försvara dessa värden och att det inte betyder att man delar en individualistisk analys och problemlösningsväg. 

Efter denna diskussion, som ledde till många goda insikter, har jag funderat på varför vi så sällan reflekterar över vad vi egentligen försvarar när vi försvarar oss mot rasisterna och deras gelikar. Klart det handlar om "allas lika värde", själva essensen bland liberala värden, men det är inte bara detta som står på spel. Det visar sig från dag till dag. När engelska tabloider kallar domstolar för "folkets fiender". När fler och fler accepterar totalitära idéer som en lösning. När land efter land väljer ledare som rakt ut ifrågasätter fri- och rättigheter, rättsstatens principer och behovet av maktdelning - då måste vi börja fundera lite längre. 

Vi som tillhör något slags vänster är och har länge varit delaktiga i att förfäkta ordet liberal. Detta till den milda grad att vi nästan kastat ut dess verkliga innehåll med badvattnet. På Agenda igår användes begreppen "så kallad liberal demokrati" och "vänsterliberaler" som något av det värsta men kan tänka sig. När SD:s ordförande, personer kring den tillträdande presidenten i USA och ledaren för nationalistpartiet i Frankrike enas kring detta är det farligt på riktigt. När "liberal" är det värsta skällsord som kan sägas - då är det dags att fundera över vad som verkligen står på spel. 

Ett råd till 349 blivande riksdagsledamöter

Inom 10 dagar har vi vanligt folk valt 349 av oss som under de kommande fyra åren ska agera lagstiftare. De ska besluta om stort och smått och de ska debattera, lyssna och med sitt bästa förstånd upprätthålla vår rättsstat. Det är inget litet förtroende dessa människor ber om, inte minst då de faktiskt ska bestämma vad som är rätt och fel - lagligt och olagligt. Ja de ska till och med besluta om hur vi andra ska straffas om vi bryter mot de bud som de sätter upp. Jag som väljare vill gärna att ni som blir valda ska känna till några grundläggande saker om just detta så det inte blir tokigt. För mig är straffrätt ett kitt som håller ihop samhället. Så, därför några rader om straffrätt och hur det hänger ihop så ni slipper hamna i den populistiska soppan.

Straff som ni ska besluta om har flera syften. Eftersom vi vill undvika ett öga för öga samhälle är inte hämnd ett av dem. Både svensk grundlag och internationella regler säger samma sak. Lika brott ska bedömas lika, oavsett vad det enskilda offret ANSER. Straffen bygger istället på hur allvarligt brottet är i förhållande till vår  gemensamma syn på rätt och fel. Detta kan förändras över tid. Jag ska ge er ett exempel.

Under de senaste tio åren har samhällets syn på våldtäkt förändrats och det avspeglar sig i brottsbalkens 6 kapitel. Brottet har vidgats, fler saker är straffbara, det krävs inte våld eller ens hot för att ett brott ska anses begånget. Många fler handlingar är straffbara idag än för 10 år sedan. Detta till trots är straffskalan densamma. Alltså, brottet har vidgats, fler beteenden är straffbara men ändå har inte straffskalan vidgats nedåt eftersom utvidgningen av brottet bygger på att samhället ser strängare på dessa beteenden.

Så, vad betyder detta för brottsoffer? Ja, egentligen inte mer än att fler gärningsmän borde kunna dömas vilket ju borde vara bra och viktigt. Enligt det svenska systemet sysslar vi ju alltså inte med vedergällning i första hand. Det som däremot är viktigt för ett brottsoffer (om vi nu bortser från förebyggande arbete för att undvika att brott begås) är så klart polisens/åklagarens utredning och så klart domstolens bedömning av de bevis åklagaren presenterar. Att en blir rättvist och respektfullt behandlad. Detta har riksdagsledamöter också ett visst inflytande över genom att fördela resurser och stifta lagar så klart.

Straffet är inte, oavsett vilket brott som personen dömts för, vatten och bröd. Själva straffet består ofta av att vara isolerad från samhället. Syftet med straffet är dock att rehabilitera den dömde. Det vill säga när personen släpps ut från sitt straff ska hen vara lite bättre än när hen togs in. Eftersom vi vet av forskning att inlåsning under allt för långa tider är destruktivt är så kallade "hårda straff" inte bra för rehabiliteringen. Det är alltså inte ett självändamål att låsa in folk så länge som möjligt. Tänk proportionalitet, det är oftast ett bra mått. Ibland blir inlåsningen mycket lång. Ändå ska rehabilitering stå i fokus. Ju längre straff, ju svårare att rehabilitera. Viktigt att hålla i tanken.

Det finns mycket att säga om detta men detta får vara nog för idag. Om du nu blir en av de där 349 tänk då på att det finns bättre sätt att skaffa sig ett eftermäle än att bli en av populisterna. Gör något bra av de år som vi valt dig att företräda oss. Se till att göra landet och världen lite bättre. Läs på. Studera. Ta till dig forskning och vetenskap. Gå inte på magkänsla - ta ditt uppdrag på större allvar än så.

Och du, för min skull - lycka till!