Polislagen vs Regeringsformen - rätten att demonstrera

En av polisens viktigast uppgifter är att se till att Regeringsformens regler kring fri- och rättigheter upprätthålls. Det innebär vad jag förstår att polisen faktiskt har skyldighet att låta demonstrationer pågå tills dess att de utgör fara, hot eller att det krävs att den stoppas av ett specifikt skäl. Oftast krävs inte att demonstrationen stoppas utan att enstaka personer gör det. Alltså, det är individer som ska bestraffas för brottsliga handlingar, inte grupper. Det ska alltså väldigt mycket till för att en demonstration ska stoppas eller för den delen att tillstånd inte ska ges (om sådant sökts) vilket inte alltid gör polisens arbete lätt. Som exempel kan nämnas kritiken mot nazistdemon i helgen som gick. Demonstrationsfriheten är så stark att jag inte riktigt kan se hur den skulle kunna ha hindrats hur mycket jag än hatar budskapet.

För den som inte vet regleras detta i Regeringsformen som är en grundlag, det vill säga en väldigt stark lag. Så här ser paragrafen ut:

2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter

Opinionsfriheter

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Därför blev jag mäkta förvånad när jag igår fick syn på en tweet som fladdrade förbi. I tweeten framkom att polisen hade beordrat SL att inte stanna på en busshållsplats i närheten av ett flyktingförvar. Anledningen var enligt uppgift att en tvångsavvisning skulle ske och demonstrationer var utlysta. Tydligen fanns redan ett femtontal personer på plats för att visa sitt stöd för de utvisningshotade. Jag gillar att tänka på gränsdragningar och juridiska nötter så jag tog tillfället i akt att fundera på laga stöd för polisens order till SL.

Efter en del diskuterande och letande konstaterar jag att den regel som polisen använder sig av för beslutet troligtvis är Polislagens 23 § 2 st p2. Den lyder som följer:

23 § Kan det av särskilda skäl anses finnas en risk att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta, i anslutning till denna plats,
1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,
2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Lag (2009:389).

Det är väl gott och väl om det verkligen är fara å färde och det finns risk att allvarligt brott kommer begås. Självklart finns det bestämningsregler hur denna regel får användas. Även dem i Polislagen:

8 § En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket.

Alltså, om polisen vill begränsa den grundlagsfästa demonstrationsfriheten måste det som jag förstår det finnas väldigt starka indikationer på att brott är å färde. Att demonstrera är inget brott. Hur kan det komma sig att polisen tar sig friheten att inskränka eller försöka förhindra den grundlagsskyddade rätten att just demonstrera och hur kan det komma sig att ingen reagerar? Beror det på frågans art, att det handlar om flyktingars rättigheter eller något helt annat?

Uppdatering; efter ytterligare studerande kan nog konstateras att Polislagen 24 § spelar en stor roll också. Det har dock ingen betydelse för den principiella frågan men rätt ska vara rätt.