Lyssnade på radioprogrammet Medierna igår. Även om programmet var klargörande, bekräftande och sant så gjorde det mig så himla arg att hela min kväll gick i samma känsla. Ilska, ledsenhet, trötthet - alla dåliga känslor på en och samma gång. Programmet handlade om kvinnohatet på nätet. Det fruktansvärda, kränkande, svavelosande kvinnohatet. Det där hatet som gör att män kan formulera sig om straffknull, feministfittor, menshoror och annat skojigt utan att bli motsagda. Det som gör att kvinnor som uttalar sig offentligt om "manliga" saker behöver säkerhetsrutiner i vardagen för att känna sig trygga.
Jag har funderat det här för egen del. Inte minst efter artikeln i Aftonbladet om sexismen inom idrotts- och supporterkulturen. Artikeln ledde till att vi utsattes för allt från lågintensivt och smygande ogillande till ett verkligt svavelosande hat. Jag är övertygad om att en del av de personer som deltog inte alls själva förstod vad de bidrog till. Att deras fördömanden faktiskt var en bidragande orsak till att hatet kunde blomma ut så som det så ofta gör mot kvinnor som tycker saker.
Jag känner igen tillvägagångssättet så väl från åren när jag själv var som mest drabbad av rasisterna. När polisen gav mig förhållningsorder för hur jag skulle röra mig med mina ungar för att vara mindre utsatt. När jag kunde åka till stan och inte. Snacket med dagispersonalen när de personliga hoten var som flest. Alla dom i min omgivning som inte tyckte man borde sticka ut hakan. "Det är väl bättre att bara hålla tyst". Alla dom som "visserligen inte är rasister men...". Det är samma mekanismer, om än inte samma sak.
En intressant fråga som jag funderat på efter artikeln är det faktum att så många tyckte att "vi skulle ta debatten internt". Samtidigt var det just på dom interna forumen som hatet var som värst. Jag undrar var dom då var som tyckte vi "hade rätt i sak" men att vi inte borde skrivit i Aftonbladet befann sig? Varför var ni inte med i debatten? Varför sa ni inte ifrån på forumen? Varför gödde ni istället hatet? Eller var det så att ni egentligen inte alls höll med i sak?
Jag har skrivit till några av dom som deltog i hetsen på ett eller annat sätt och som jag ansett mig ha en personlig relation till. Ingen vill kännas vid eller ens försöka förstå att dom faktiskt varit delaktiga. Dom flesta svarar inte och om jag fått något svar är det bara "fel forum, fel forum" som upprepats. Jag undrar ändå, hur menade ni egentligen? Är ni villiga att ta den där debatten? När ska vi ta den? På vilket sätt och med vem? På hatarnas villkor? Förstår ni besvikelsen?
Hur går man då vidare? Tja, jag är fortfarande glödande antirasist. Det kommer jag alltid att vara liksom jag är feminist. Jag förstår inte hur man kan göra skillnad på folk utifrån ursprung, hudfärg eller kön. Jag ställer samma krav på alla och dom kraven är höga. Jag förväntar mig att man behandlar folk lika oavsett. Jag tänker inte gå vidare från den känslan men jag vill gärna prata om det.
Jag vill gärna ha ett lillfinger av dig. Jag lovar att inte ta hela handen, om du inte vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar