Skrivandet

Har en artikel att skriva. En verksamhetsplan och ett nyhetsbrev. Borde författa några mail till både den ena och den andra. Och så ett följebrev. Det finns så mycket att skriva. Det finns så mycket att säga. Just nu hittar jag inte ens ord till en tweet. En tweet kräver 140 tecken. Artikeln kräver si så där 4-5000 tecken. Det ska göras och det ska göras idag. Det kommer lösa sig, det vet jag men det kräver både svett och vånda.

I morgon åker jag till London nämligen, då måste det vara klart. Tre dagar av juridik och förhoppningsvis trevliga samtal. Ska jobba, så klart men också hinna med att möta människor som jag inte sett på länge. Och så ska jag hänga med yngsta dottern. Det blir också roligt även om hon har eget att göra också.

Så där. Nu har jag skrivit några rader. Får se om det fick skrivhäftan att lossna. En tar till alla knep.

Stormy wether

Det sägs vara en storm på väg in. Den ligger där och lurar i vassen och närmar sig lite smått. Jag gillar verkligen väder. Det får gärna vara riktigt varmt. Ordentligt kallt eller för den delen rejält stormigt. Det passar mig och mitt sinne just nu dessutom. Fast, jag blir inte ledsen alls om det blåser över till onsdag då jag tar en sväng till London. Ska träffa socialdepartementet, åklagarmyndigheten och lite annat löst folk. Dessutom ska jag hinna shoppa.

Men, först en rejäl storm som sagt - även om jag inser att alla inte håller med om det njutbara i det.

Snubben trodde han var cool

Så var den igång igen, polisdebatten. Det är sant att polisen är utsatt för mycket kritik och många har åsikter och synpunkter på både enskilda poliser och på myndigheten som sådan. Ibland med rätta och ibland enligt mig helt uppåt väggarna. Jag kan verkligen förstå den frustration många poliser känner efter kåren får ta stöten för dåliga beslut istället för att ledningen står upp för sina medarbetare. Samma sak med politiken som gärna vill skjuta ansvaret så långt bort från sig som det bara går.

Ett utmärkt exempel återigen är registerfrågan där politiken givit så vida ramar att allt, vad som helst, hela tiden i princip går att trycka in i ett register. När det sedan sker, alla kontrollstationer till trots (sic), slår chefer och politiker ifrån sig. Och ja, en varningsklocka borde ringt. Och ja, det finns både rasism och cynism inom polisen. Och ja, det är ett grundproblem att den yrkesgrupp som har våldsmonopolet sluter sig mot kritik och inte har chefer som förmår bryta upp och inse vad som händer.

De flesta som söker sig till polisen gör det säkert för att de vill hjälpa, lösa brott och för att de har ett socialt engagemang. Därför måste bromsen slå till snabbare. När en kollega pratar om att hen vill ta sig till förorten med sin kompis "Sigge" och röja upp. När en kollega uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt, nedvärderande och vad det nu kan vara - det är då det är upp till bevis att de där värdena verkligen betyder något. Att då slå ifrån sig och tycka att alla som kritiserar är skit istället för att ställa krav på ledarskap och handledning, det är destruktivt på gränsen till korkat. Bra därför att komma ihåg att det är poliser som faktiskt sett till att få stopp på både galna facebookgrupper och register där ramarna töjts till och över gränsen.

Dagarna går

Så var det plötsligt torsdag, och dessutom torsdag kväll. Veckan som gått känns som om den hade varat en månad men rusat förbi på en kvart. Har gjort en massa bra saker men nu längtar jag efter helg. Eftersom jag skriver så himla mycket på jobbet just nu finns det inte så mycket bloggenergi så det får bli en pauslåt istället.

Lite stress

Idag har jag pratat juridik på en stor konferens om hiv och smittsamhet. Det var riktigt roligt. 450 personer i publiken och en och annan applåd. Det är alltid roligt och när en kan ett ämne, då kan en ta ut svängarna lite. I morgon blir det andra bullar för då ska jag prata engelska i Berlin.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra om jag ska vara ärlig. Jag anmälde mig till ett seminarium och plötsligt var jag föredragande. Seminariet handlar om samvetsklausuler i vården och det faktum att Sverige blivit "stämda" inför Europarådets sociala kommitté. Om jag ska föredra ärendet, den svenska lagen eller firmans inställning är ännu höljt i dunkel men det lär väl ge sig.

Är glad att det inte ens är en tiondel så stor publik i morgon.

Hinner jag ska jag ta en promenad med ovanstående låt i lurarna innan jag åker hem i morgon kväll.

Jag är inte så bra

Jag är inte så bra just nu. Inte så bra som jag skulle vilja vara. En ganska dålig mamma som inte är där. En mindre bra vän som sällan hinner ses. En hyfsat kass arbetskamrat som inte gör det jag lovat och en superdålig skribent eftersom orden inte kommer till mig. Jag är en otillräcklig ledare för klubben och i de uppdrag där jag förväntas vara med och förvalta och utveckla. Framför allt är jag jätte-jättedålig för mig själv. Dålig, dålig på gränser för vad jag gör och vad jag tar på mig.

Att gå igenom en vecka som den förra och fundera på vad som ligger framför kräver att en står ut med dåligt samvete och hjärtat i halsgropen. Hur i hela fridens namn ska det sluta? Idag ska jag bara hänga med mitt ena barn. Inte gå på fotboll, bokrelease eller för den delen krogen. Jag ska förbereda nästa veckas två publika framträdanden. Jag ska städa lite och inte göra något mer.

Jag är inte så bra just nu. Äter dåligt och är oinspirerad i största allmänhet. Jag tränar inte och jag hinner inte och jag vill inte och jag orkar inte. Jag sover dåligt och gör saker som jag ångrar. Jag hinner inte. Jag går över gränsen för mig själv. Jag är inte så bra just nu. Jag måste bli lite bättre.

Det där med uppsåt

Detta skulle jag ha skrivit redan igår men eftersom jag inte hann då så skriver jag nu. Det handlar om uppsåt och gränserna för uppsåt. Det är en evig fråga. Att domstolarna konstaterar att något hänt men ingen kan dömas efter den misstänkte faktisk inte haft för avsikt att begå brottet. Det är ofta svårt att förstå men ibland är det omöjligt.

Det pågår ständigt en debatt kring uppsåtets gränser. Det är en vetenskap i sig och alltid något nytt att lära. Ibland önskar jag att jag hade mer tid att fundera och tänka kring dessa frågor. Och framför allt att vi kunde prata mer om det. Det är ju så spännande och så himla viktigt.

Igår beslöt åklagaren att lägga ner förundersökningen mot de pojkar som bränt en skolelev på Lundsbergs gymnasium med ett strykjärn. Hen ansåg sig inte kunna bevisa uppsåt till misshandel. Det gör mig väldigt nyfiken hur åklagaren resonerat. Den undre gränsen är så kallat likgitighetsuppsåt. Det beskriver HD så här:

"För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten."
Alltså, gärningspersonen ska vara hyfsat medveten om att något (brottet) skulle kunna inträffa på grund av agerandet. 

Om man sätter ett strykjärn som är varmt, tom inkopplat i vägguttaget, mot någons rygg borde en normalbegåvad person förstå att smärta ska uppstå. Brottet misshandel är inte svårare än så. Den som tillfogat annan person smärta har gjort sig skyldig till misshandel.

Hur i hela fridens namn kan åklagaren anse att uppsåt inte kan visas? Hur i hela fridens namn?