Vad är det egentligen som jag hända när de andra kommer till makten. Vad är det männen och ibland kvinnorna på nätet förväntar sig? I går lade jag ut en länk till en text om hur man resonerar i domstol och vilka rättsregler man följer när det gäller barn som begår brott. Genast kommer reaktionerna - "de är inga barn", "efter valet ska du få se", "efter valet kommer vi se till att rättvisa skipas"....
Dessa reaktioner är vanliga. Om man pratar om flyktingpolitik, rättspolitik eller liknande frågor så är svaret ofta "du ska få se....". Vad exakt är det jag ska få se? Vad är det för förväntningar ni har? Att rättssystemet ska kastas över ända? Är det vad ni läser mellan raderna i propagandan?
I värsta fall har ni rätt. Detta är löftena som ställs upp och detta är vad ni verkligen vill. Ett nytt samhälle där bara vissa har rätt i form av rättigheter. Ett i grunden annat system. Då borde fler vakna så vi kan stoppa er. Samhället hålls ihop av en massa trådar som inte alltid syns men systemet är vävt av en tät väv. Dock, den går att riva isär. Det ska man vara högst medveten om. Och när den rivs isär uppstår revor som blir svåra att sy ihop.
Så många har sammanfattat det hemska året 2016. Världen har varit full av eländiga saker. Flyktingkatastrofen fortsatte och förvärrades, alltså för flyktingarna. Brexit, Trump, terrordåd runt om i världen - ja, ni vet allt det där. Jag tänkte dock göra denna blogpost lite mer personlig och kanske därför lite mer ointressant.
För mig personligen har det nämligen hänt massor av positiva saker det senaste året. Om jag ska vara lite "flummig" skulle jag säga att det under året faktiskt blivit tydligare vad som definierar mig som människa och vad som är viktigt. Jag har sagt upp mig och slutat på ett jobb eftersom jag inte kunde stå för arbetsgivarens värderingar. Jag har varit "arbetslös" och upptäckt att jag har resurser som faktiskt är användbara på en mycket större arbetsmarknad än jag visste. Jag har coachat, skrivit och utrett. Jag har tackat nej till uppdrag och jag har fått nytt jobb och nya arbetsuppgifter och gått mer än skadelös ur jobbdebaclet. Jag känner mig stark och nöjd med de beslut som ledde mig där jag befinner mig nu. Starkare än någonsin.
På partysidan har det också varit ett bra år. Jag räknar så klart fotboll som party så tack alla vänner i Bajen-familjen och inte minst alla vänner i LFC-familjen. Våra läktarträffar och våra pubkvällar med vånda och glädje har varit fantastiska. All kärlek till er. Under året har jag också fyllt 50 år. Det var underbart att kunna bjuda till fest med musik och mat och vin. Många hjälpte till med festen - tack för det. Bäst under kvällen var ändå mina fantastiska barn och filmen som jag fick av dem. Kolla om du orkar - jag älskar den.
Jag har kommit igång med träningen under 2016. Jag har enligt min träningsapp tränat 221 gånger. Det betyder över 4 gånger i veckan. Ett särskilt stort tack till min PT som hjälpt mig med massa saker men inte minst att komma igång att springa igen. Jag har rest under 2016, på semester mer än på många år. Grekland med ena dottern, Mallis med vänner (tack för en finfin födelsedagspresent) och mer därtill. En anledning till jag hunnit träna och resa och göra en massa saker kanske är att jag för första gången på väldigt många år inte haft ett enda ideellt uppdrag, bra med en paus.
Slutligen, familj och vänner. Jag är så glad att jag har en stor familj. Dels mina närmsta och käraste - mina barn - men också min syster, hennes man, min mamma och mostrar och morbröder och en uppsjö av kusiner. Det är tryggt och bra. Dessutom är jag begåvad med så viktiga och bra vänner. Ni vet vilka ni är om ni orkat läsa så här långt. Under 2016 har har dessutom fått nya människor i mitt liv, människor som kommit att bli mina vänner. Ni vet förhoppningsvis också vilka ni är och att ni är viktiga, jag hoppas jag uttryckt det då och då.
Under 2017 har jag några saker att uppnå. Mina planer är att bli mer oorganiserad och dessutom att öppna firma för att fortsätta med en del grejer jag startade under 2016. Därutöver ska jag våga vara med på ett riktigt cardio-pass på gymmet - löpning på riktigt. Jag ska dock inte heller i år springa ett enda lopp. Jag ska lära mig göra riktiga armhävningar, dricka rödvin och jag ska åka på fler semestrar. Självklart har jag också några mål som jag håller för mig själv, för man behöver faktiskt inte berätta allt.
Tack för i år och kram till alla vänner och bekanta, jag hoppas verkligen att 2017 blir ett gott nytt år.
För knappt två år sedan lyssnade jag på Rikspolischefen i lördagsintervjun. Han pratade om att det kommer ta tid att genomföra den stora omorganisationen och han pratade om vikten av att komma närmre medborgarna. Samtalet spann vidare kring de områden som är extra utsatta både för social oro och för olika typer av brottslighet. Rikspolischefen pratade då om att polisen måste finnas på plats för att stoppa buskörning med mopeder och annat. Sjävklart ledde det till hån och skratt. Som om det inte fanns annat att ängna sig åt än buskörningar.
Aktiva poliser tog dock rikspolischefen i försvar och menade att buskörningarna är en del av den organisaerade kriminaliteten och mopeder och motorcyklar redskap för transport av vapen och droger och ibland också ett bra sätt att komma undan från poliser som jagar. Det har ju på sista tiden visat sig vara sant, bland annat när det gäller skjutningar.
Det är de boende i de utsatta områdena som har störst behov av att få stopp på kriminaliteten. Det är inte "bara" så att de boende själva riskerar att bli utsatta för brott personligen eller att det "bara" är så att mammor och pappor dagligen ska oroa sig för sina barn på olika sätt. Den ekonomiska påverkan på enskilda är väldigt stor. När polisen och för den delen andra delar av samhället men främst polisen inte finns på plats eller inte kan göra sitt jobb ställs mycket på spel. Det finns en tendens hos delar av politiken att misstro eller föringa behovet av polisiära insatser. Jag tror de har fel.
för ett drygt år sedan informerade jag min dåvarande arbetsgivare om att jag beslutat mig för att byta jobb. Anledningen till detta var att jag inte trodde på vare sig systemkollapsen eller viljan att "bygga upp kapaciteten" för att framöver åter bli ett land som stod starkt i solidaritet med mänskliga rättigheter, rätten till skydd undan krig och förföljelse eller för den delen barns grundläggande rättigheter.
Dessa saker var ändå grundläggande i den flyktinguppgörelse som slöts mellan partierna. Inget av dem kräver vad jag hört särskillt högljutt att regeringen lever upp till dessa punkter. Har faktiskt inte hört ett ljud om jag ska vara ärlig. Dessutom tillsattes en särskild utredare för lagliga flyktvägar. Hon utreder säkert på men jag har inte en aning om hur det går.
Den svenska ekonomin går däremot som tåget hör jag. Finansministern syns på bild med solglasögon eftersom framtiden är så ljus. Av systemkollapsen synes alltså inget spår, så här ett år senare. Flyktingarna som finns i Sverige fraktas runt som boskap. Av möjligheterna till familjeåterförening verkar det bli mer och mer aska. Massavvisningar till Afghanistan går som på räls. I Medelhavet drunknar barn, kvinnor och män men Erdogan badar i pengar.
Att leva nära en person som drabbas av demens är oerhört svårt. Man kan nog faktiskt säga att det är alla i dennes omgivning som drabbas rent av. Demens är helt enkelt hela familjens sjukdom. Själv har jag turen att min anhöriga inte drabbats av ilska och arghet. Det är annars inte helt ovanligt.
Dock, att till exempel ens mamma eller pappa - den personen som varit ens vårdare - plötsligt är den som behöver. Det tär och skapar skuldkänslor i massor. Dessutom är vi många som bor långt från våra äldre anhöriga. Så långt att den dagliga omtanken får ske per telefon men där den anhöriga/e inte minns om du ringde idag eller igår.
Så blir det långhelg och tid för mysig samvaro. Eller skuldtyngd och tjatig och svår samvaro.
Jag som är en i en av alla familjer som drabbas av denna skitsjukdom har ändå tur. Jag har en syster och en svåger som bor nära den som är sjuk. Dessutom har vi både familj och vänner i närheten. För alla andra måste vården och tekniken göra sitt. Det måste bara funka.
Det är dessutom oerhört märkligt med den skam som omgärdar denna en av våra vanligaste sjukdomar. Hur kan det komma sig att det är så pinsamt att vi måste himla med ögonen åt glömskan. Det är sorgligt men det blir inte bättre av skam. Tänk på det och prata om det. Tyvärr är risken stor att någon i din familj kommer få tampas med det - nära eller långt borta. Och då får som sagt hela familjen tampas tillsammans.
Jag var på julfest med jobbet i veckan. Bordsplaceringen bestod av att alla fick en strof ur en julsång och sedan skulle man leta efter sina bordskamrater. Jag fick Little drummer boy. Några andra fick så klart Band aids låt som en gång i världen kom till för att samla in pengar till svältens barn. Många minns, andra har blivit påminda. Fick för mig att jag skulle titta på videon idag och blev helt fascinerad över klippet.
Som väl är finns en nyinspelning av samma verk från 2014, dvs 30 år senare. Det har ändå hänt en del även om jag varken är stolt eller nöjd. En produktion som den från 1984 skulle aldrig passerat idag. Eller?
Scannar av nyheterna och sociala medier men loggar snabbt ut. Var tredje tweet är en bild eller en film från Aleppo och de fasor som drabbat inte minst barnen. Nyheterna toppas med spelteorier om hur länge en vapenvila ska hållas eller vilken stad och därmed vilka barn som står näst på tur för bomberna som ska falla dag och natt. Dom bombar barn och barnen hör inte längre bomberna för de är så traumatiserade. Deras föräldrar och syskon och mostrar och farfäder är antingen döda eller lika chockade dom.
När jag reste runt i Syrien för 1000 år sedan var Syrien ett vackert, varmt och välkomnande land inte minst tack vare de fantastiska människorna vi mötte. Vi togs emot som drottningar och vi såg hoppet om en öppnare värld hos syrierna när de fick träffa utlänningar som oss. För jo, det var ett stängt och diktatoriskt land. Det fanns våld och hot men det fanns liv och lust också.
Vi träffade massor av barn på resan. Jag skojade om att jag ville packa ner dem i väskan och ta med dem hem. Barn som lekte på skolgårdar, barn som badade och barn som sjöng under fredagspicknicken i bergen. Det var barn överallt och de var fria och ovetande om förtrycket så klart. Det kunde de vara på den tiden eftersom våldet inte hade drabbat på samma sätt.
Jag kan inte se nyheterna som swishar förbi på skärmen. Jag kan inte se barnens och deras föräldrars tomma blickar. Jag orkar inte tänka på hur de någonsin ska kunna bli hela igen och det känner jag från min trygga, varma zon i Sverige. Jag skäms över att jag inte kan se dem i ögonen ens genom en skärm hundratals mil bort från helvetet de befinner sig i. Det ena jag kan göra är att bidra till de organisationer som är på plats och försöker mindre lidandet. Röda korset, UNICEF, läkare utan gränser och andra.
Du kan också bidra. När jag reste i Syrien, för 1000 år sedan gjorde jag det med två väninnor. Den ena är fotograf. Hon har så klart förevigat många av våra minnen och vi har tillsammans skänkt ett av dem till Syriengalans konstauktion Du kan köpa den. Du kan också bidra genom att gå på själva galan. Jag tror det finns biljetter kvar.
Jag vet samtidigt vad det viktigaste är. Vi borde se dem i ögonen - vi borde öppnat gränser för länge sedan.
