Låt mig berätta

Får jag lov att skryta lite? Du kanske minns att jag berättade om invigningen av vårt nya bibliotek för ett tag sedan? Idag är det dags igen! Ja, inte för ett nytt bibliotek men väl för en helt ny och fräsch fritidsgård. Det är också viktigt. Mitt i byn slår vi upp dörrarna för ungdomar som annars mest hängt på Gyllene måsen. Det känns fantastiskt, härligt.

Det har varit en lång kamp för att få till det. Dels har det varit svårt att hitta en lämplig lokal till ett bra pris men framför allt har det varit en politisk kamp. Det finns dom som tycker att fritidsgårdar är onödiga. "Hänga kan man väl göra hemma", tyckte någon till exempel.

Ibland undrar jag varför man engagerar sig politiskt egentligen? När den enda politiska ståndpunkten man har är "sänk skatten". Eller, för all del - lite hårdare tag brukar slinka in i retoriken också.

Nåja, idag öppnar vi en ny fritidsgård i min lilla stad. Det är jag stolt över. Det är därför jag håller på med politik!

Minareter och lärare

Jag gnäller ju lite på lärare ibland. Jag gnäller en hel del på skolan också. Jag tycker jag har fog för det eftersom det finns få människor som har ett så stort ansvar som lärare och för den delen så stora möjligheter. Jag ser lärare som gör riktigt dåliga jobb och ställer till riktigt stor skada (som till exempel läraren som under två månader inte ens såg min dotter i klassrummet) men jag ser så klart också motsatsen. Det finns massor av fantastiska lärare i vårt avlånga land. En iaktagelse är att skolan verkar generellt sett vara dåligt rustad för inividuella kriser.

Nå, vad ska man då göra. Ja - en fråga är ju så klart resurser. Alltså, det går inte ihop om kravet är att vi ska sänka skatter och samtidigt kunna ha en ordentlig välfärd kvar. Visst kan man skala bort en massa annat som kultur och fritid och gatuunderhåll och vad det nu kan vara men av någon anledning gnälls det så fort något sådant händer. Att biblioteket har böcker, att fritidsgården håller öppet och att någon sandar gångvägen på vintern tas liksom för givet.

Resurser är dock inte allt, det krävs organisation, kompetens och vilja från skolan också. När jag pratar med rektor eller någon lärare om vad jag uppmärksammat som en utifrån betraktare sluter man sig samman precis som det där gänget som ställer till problem och alltid blir syndabockar. Nu är inte det något unikt drag för skolan utan det finns verkligen fler (yrkes)grupper som skulle gynnas av mer öppenhet.

I min äldsta dotters skola läste man om andra världskriget nyligen. Det var i samband med senaste folkomröstningen i Schweiz. Dottern kom hem och berättade om att läraren brutit den vanliga undervisningen för att tala om folkomröstningen och för att visa eleverna på de paralleller man kan dra när det gäller normalisering av hat mot det okända. I min yngsta dotters skola viskade en lärare på föräldramötet när förberedelseklasserna kom på tal att om man fått välja skulle dom inte fått komma till just denna skola.

Funderar på om jag ska bli skolpolitiker eller kanske gå tillbaka till förskolan och bli lärare - det bästa jobb jag någonsin haft.

Fritidsgårdar

Jag växte upp på landet. Sjävklart fanns det inga fritidsgårdar där jag bodde men det fanns en samlingslokal. Den användes till det mesta. Husmorsgymnastik under ledning av en LP-skiva på en raspig grammofon, fester för de vuxna och inte minst - fredagsdisco som vi ungar fixade när andan föll på. Lokalen användes också som gympasal till småskolan varför det fanns lite mjuka mattor som blev ett fint litet myshörn. Silkespapper över lamporna och samma raspiga grammofon som användes till gympan för mammorna, sedan var vi "god to go".

Igår besökte jag en riktig fritidsgård med biljardbord och hockeyspel. De flesta besökarna var i min egen ålder och i fiket serverades öl. Det var kompisar från förr, verkligen från förr. Många hade jag inte sett på 20 år men tiden verkar ha stått stilla för många. Vi har inte blivit äldre, bara lite klokare. Anledningen till detta fritidsgårdshäng var några vänner börjat spela vad de själva kallar klassisk musik och igår var det premiärspelning. Den klassiska musiken består av Clash-covers och det var fullt ös från början till slut.

Under spelningen sneglade jag över axeln, där stod en ung man med nitar och spikes. Han var väl i åldern som är mer relevant för ett besök på fritidsgård eller något däröver. När det visade sig att han var sonen till en av gitarristerna i bandet slöt sig cirkeln en gång till. Det var en härlig kväll!