Läxhjälp, nej tack!

Nu är huggsexan igång. Vem ska satsa mest på pensionärer, klimatet, äldreomsorgen, innovationer, järnväg, företagen - ja ni ser ju utspelen dag för dag. Det är vägval som görs men dom är inte så stora som vi tror. Tyvärr. Att fler och fler experter börjar närma sig insikten om att man inte kan svälta sig ur krisen är ju bra genom att ha överskottsmål år efter år. Det är bra. Förhoppningsvis ger det avtryck i budgetarna om något år eller två, troligtvis så att det kan visas på reformer i valrörelsen.

En fråga som förvånar mig är att man tassar så försiktigt runt det som jag tycker är det mest eftersatta och mest krisartade området i dagens Sverige, nämligen skolan. Det bästa man kommit på är RUT-avdrag för läxhjälp eller en jättesatsning på läxhjälp på fritids. Om jag ska välja av dessa två så föredrar jag självklart den senare men inget av förslagen kommer åt problemet. Det stora problemet är nämligen att skolan inte klarar av att ge barnen den undervisning dom har rätt till.

Istället borde skolarbetet klaras av inom ramen för skoldagen. Pedagoger ska se till att ungarna lär sig det dom ska. Detta innebär så klart inte att man inte får repetera till exempel glosor  eller vad det nu kan vara när man så önskar men idag är det inte så läxorna fungerar. Idag måste eleverna på egen hand göra det arbete som skolan borde göra, och så kallar man det läxor. Alltså, oavsett hemförhållanden, bakgrund och förutsättningar i övrigt ska man klara av att läsa sig till kunskaperna som skolan kräver.

Jag kan verkligen förstå de elever som tappar sugen och inte orkar komma ikapp när de börjar släpa efter. När hoppet mellan grundskola och gymnasium dessutom är gigantiskt. Alltså, läxhjälp är inte svaret på problemet eftersom det bara innebär mer av samma. Nämligen undervisning utanför klassrummet under ojämlika förhållanden. Satsa istället på mindre klasser, fler pedagoger, färre håltimmar, fulla scheman, kortare lov och helt enkelt mer undervisning under skoltid. Det måste vara svaret på frågan, inte mer hemarbete.

Vad gör man på en lördag?

Lördag - ledig och slö. Nej, knappast va. Idag har jag haft den fantastiska förmånen att föreläsa för 25 sexualupplysare från RFSU Stockholm om juridik i klassrummet. Entusiastiska, kloka, pålästa, fantastiska människor som brinner för ungas rätt till kunskap och lust.

Sedan lite mediahantering.

Vidare till möte med ordföringar i en annan organisation jag är medlem i. Diskussioner om hur vi får fler medlemmar aktiva. Samma fråga som tusen organisationer ställer sig.

Sedan är det kväller. Då ska jag inte göra något annat än att krypa upp i soffhörnet och slacka. Längtar redan.

Saker som gör mig arg

• Förskolan i min kommun som serverar en frukt på morgonen och kallar det frukost.
• Att det kallas valfrihet för att alternativet är privat även om det är det enda som finns att välja på.
• Människor som fattar beslut som påverkar andra utan att upplysa om det.
• Myndighetspersoner som är otillgängliga (för kritik, frågor...etc).
• Smygrasister.
• Öppna rasister.
• Sexister av alla sorter.

Tja, det får väl vara nog för idag men listan kan absolut göras längre. Trevlig fredag.

790 kronor

I morse på väg till jobbet köpte jag ett nytt SL-kort. 790 kronor som vips försvann från kontot. Det går an för mig för jag betalar bara för mig själv, jobbar heltid och har hyfsad lön. Värre är det för dem som är fler och har mindre. Ja, jag vet också att Stockholms kollektivtrafik är billig i förhållande till säg - Blekinges men det beror så klart på att vi är fler som delar på kostnaderna och en del andra ekonomiska argument. Dessutom skulle Stockholm fullständigt säcka ihop utan detta blodomlopp. Vi behöver ta oss till jobb och skola och skulle fler välja bil skulle det vara etter värre.

Jag har alltid älskat tunnelbanan. Bekvämt, snabbt, välfungerande och tryggt. Men, det senaste året har min kärlek börjat svalna betydligt. Trängseln känns obehaglig och irriterande, något som jag aldrig känt förut. Varje morgon är vi hundratals människor som står kvar på perrongen och väntar på att komma ombord på nästa tåg eller nästa tåg.

Dessutom dessa helvetsspärrar. Jag tycker dels att dom är läskiga med sina vassa kanter men framför allt så är det irriterande att de är så förbannat svåra att få upp. Varje morgon står jag där, backar och ändrar och lägger kortet på spärren. Helt stilla men ingen reaktion. Jag gör exakt som man ska men ändå tar det en evinnerlig tid. Jag förlorar minuter varje morgon och eftermiddag med påföljden att stressen blir större och trivseln mindre.

Alltså, jag betalar 790 kronor för mitt kort. Varje dag förlorar jag säg två minuter på spärrhelvetet. Sedan vankar jag upp från blå till gröna i mycket maklig takt, förlorar ytterligare tre minuter på grund av trängseln, trots att jag kan välja att åka när det inte är som värst rusning (på vägen ner är det av någon anledning sällan trängsel). Därefter åker minst ett tåg förbi för att det är fullt, ytterligare fyra minuters förlust. Det gör totalt nio minuters tidsspill varje dag. Nio minuter per dag gör 45 minuter per vecka, alltså i spilltid - inte transporttid. Den sträcka som tidigare tog 25 minuter att transportera sig tar nu 34 minuter. Det är en rejäl försämring.

Kan någon nationalekonom vara snäll och räkna på det här. 45 minuter per vecka bara för mig. Vad kostar det samhället att ha så underdimensionerad kollektivtrafik i en stor och växande stad som Stockholm. Vi talar mycket (men inte tillräckligt) om bostadsbristen. Här är ett bekymmer till.

Censur, det farligaste som finns!

Jaja, jag vet att den så kallade utrensningen av Tintinböcker på Kulturhusets avdelning för 10 - 13:åringar inte är censur på riktigt men vem bryr sig i det här läget om formalia. Det spelar i min bok ingen som helst roll. Jag är ändå helt övertygad om att när någon får för sig att rensa ut "olämpliga" böcker från ett bibliotek är hen ute på hal is. Det har hänt förr i historien, på olika platser, i olika tider, av olika skäl och i olika politisk kontext. Det går alltid snett.

Jag hatar rasism minst lika mycket som jag hatar censur. Jag vet att Tintinböckerna är fulla av just rasism och reproducerande rasistiska vanföreställningar. Vi behöver ändå läsa dem, prata om det och lära oss av det för att komma vidare. Vi kan inte nöja oss med att skapa ett svart hål i bokhyllan. Detta gäller inte minst i ett bibliotek som riktar sig till 10-13:åringar. Det tycker jag är självklart.

Att vi 2012 har serietecknare som fortfarande målar karikatyrer i form av så kallade black-faces i en välmenande film som vänder sig till barn visar hur långt vi har kvar att vandra. Ska vi kunna prata om det behöver vi både historia, nutid och framtid.

Jag vet också att KBs källare är full av material som inte tål dagsljus. Jag vet att det finns dom som tycker att barn inte bör känna till vissa saker. Jag vet att de som nu skriker högst inte sällan är samma människor som vill ta bort ordet hen och i värsta fall förbjuda sexualupplysning för samma åldersgrupp som vi talar om nu. Men tro mig, genom denna utrensning uppnår vi ingenting förutom en så kallad pk-debatt och lite fernissa på ytan på det rasistiska folkhemmet.

Gagnam style - wait for it

Okej, det finns trender och det finns trender. Själv har jag länge undvikit allt som taggats med Gagnam men när jag fick syn på denna idag fanns det ingen återvändo. Väl bekomme!

Ps, nu väntar vi på första Ultas Gagnam Style! På en läktare nära dig!

Sjuk, sjuk, sjuk - hjälp

Okej, om du hängt med ett tag vet du att jag gärna tränar och sällan eller aldrig är sjuk mer än två tre dagar i stöten. Dessutom brukar jag springa mig igenom smärta (inte alltid oangenämt) och ignorera typ förkylningar ganska hårt. Nu har jag varit rackig i flera veckor och börjar på riktigt tröttna. Jag har öroninflamation och säkert bihåledito och är väldigt trött på att vara trött. Jag hatar verkligen gnäll stenhårt men nu är det det enda jag håller på med.

Min kloka mamma säger, "du kanske ska acceptera att du är sjuk och stanna hemma några dagar", men det tar emot något så enormt. Har inte varit sjukskriven en dag i mitt vuxna liv (vilket jag tänker började vid cirkus 29) och vet helt ärligt inte hur man gör. Det beror så klart inte på att jag inte varit sjuk utan att jag varit privilegierad och kunnat jobba hemifrån och ta ut lite komp och så. Inte optimalt men väldigt lyxigt.

Nåja, brist på riktig semester kan vara en bidragande faktor till höstens långförkylning. Borde ta en vecka men även det tar emot. Har så mycket att göra på jobbet och så mycket att fixa att det ändå inte skulle bli riktigt ledigt. Hur gör man när man är sjuk? När man inte självläker lika enkelt som förr. Jag vill träna, må bra, jobba, vara stark.

Hjälp!