Har jämställdheten gått för långt?

Inför valet i Argentina för ett par år sedan såg jag ett reportage på tv. Reportern frågade unga människor om varför de röstade som de gjorde. De unga (företrädelsevis män) som tänkte rösta på den starkt konservativa kandidaten motiverade detta med att feminismen gått för långt. Ett så konstigt motiv kan jag tycka men det var ett faktum. Att man i ett superojämställt land med massiva problem med feminicidos - ja det finns ett särskilt ord för mord som utförs med rent kvinnohat som motiv - tycker att feminismen gått för långt?

I Europa har vi fortfarande ett extremt ojämställt arbetskraftsdeltagande. Det vill säga, män får betalt för det arbete de gör medan kvinnor jobbar gratis i hemmet. När kvinnor väl jobbar får de mindre betalt för lika arbete. Det är faktiskt helt galet och bara ett litet exempel på ojämställdhet. Nu rustar Europa. När det händer blir det ännu tydligare att kvinnor ska stå för markservicen som inte kommer ge vare sig medaljer eller parader. Som väl är står kvinnor heller inte främst i linjen för krigshetsen.

Nåväl, hur är det - har jämställdheten gått för långt? Det är tydligen en relevant fråga även i Sverige. När vi idag firar internationella kvinnodagen ställs den från på riktigt på seminarier och debatter. Samtidigt som vi tuggar om samma behov av reformer i vårt land för att få ett mer jämställt land funderar en del på om det gått för långt? Vi tar sjumilakliv baklänges just nu. För kvinnor, transpersoner, för queers och för män som förstår att de också har att tjäna på jämställdhet. Har verkligen, verkligen jämställdheten gått för långt?

Jag brukar uppmana till fest denna dag. Jag bryter det mönstret och säger istället, UPP TILL KAMP!

9000 miljarder

Igår hörde jag en diskussion i radion om Donald Trumps kommande tal till nationen. Två personer drabbade samman om Trumps första sex veckor och vad han åstadkommit. Den ene var aktiv demokrat och den andre republikan. Dröm om min förvåning när jag plötsligt insåg att jag höll med republikanen. Visserligen inte i hans översvallande positiva bild över Trumps start i stortt. Men i en del hade han rätt och insikten gjorde mig bestört.

Frågan han ställde var; varför skäller alla på Trump trots att han är den ende som pratar om fred? Den isande insikten att det är sant. Trumps fred är så klart ingen verklig fred utan bara en chimär. Så tänker jag fortfarande. Men varför finns det ingen som tar upp den stafettpinnen? Det enda vi pratar om är rustning. 

Köp, köp, köp är stridsropet. Köp vapen, ammunition, stridssystem och massförstörelse. Köp död och investera i krigsindustrin. Köp minor och splitterbomber - köp, köp, köp! I början av dagen såg jag den förskräckliga siffran 8000 miljarder - i slutet av dagen var det 9000 miljarder. Detta skulle motsvara behoven i Europa. Lägg till det ett litet kärnvapenprogram. Köp, köp, köp! Kan man döda sig till fred? Hur ska vi bygga framtiden på förstörelse? 

Hur många munnar kan vi mätta med 9000 miljarder? Hur många vacciner och hur mycket vård räcker det till? Hur många barn kan gå i skolan om vi satsar 9000 miljarder på utbildning och hur mycket skog kan vi plantera? 

Varför är det bara Trump som pratar om fred?

Ibland vill man prata lite längre

Jag har funderat på detta ett tag. En yta att faktiskt kunna säga mer än 140 eller 280 tecken. Fast det var i och för sig länge sedan jag gjorde ens det. Jag vet inte om jag borde hänga på någon av alla dom där plattformerna, Threads eller Bluesky eller vad det nu kan vara. Bestämde mig till sist att det är väl lika bra att bara prata på. Vill någon kommentera så får någon göra det. Kanske är det ett vettigt sätt att använda sin Meta-plattform i alla fall. Att distribuera lite längre tankar igen. Jag ska göra ett försök. 

Du kan väl i avvaktan på en text som kommer ikväll berätta var du tänker lite längre tankar. Eller har alla slutat tänka just mer än vad en uppdatering kan hantera? Orkar någon läsa längre? Jag vill gärna veta. Var blev ni av, mina bloggvänner som tänkte så klokt ibland?

Ensam i Sundbyberg

För ett par veckor sedan läste jag om Ensam i Berlin av Hans Fallada. Boken handlar enligt mig om att även små protester av enskilda människor är viktiga när liv och frihet står på spel. Du vet det där gamla slitna uttrycket ”ingen kan göra allt men alla kan göra något” på riktigt helt enkelt. Boken handlar också om att även om du till en början var en groda i varmt vatten så kan du hoppa ut från kastrullen innan det börjar koka. 

Eller, kanske handlar boken om självkänsla. Makarna Quangel använde de enda medel de hade för att protestera. Små handskrivna lappar i portar och på kontor med protester mot överheten. Dessa gjorde knappast någon skillnad på det stora hela men paret gjorde vad de kunde med de resurser de hade och kunde därmed bevara lite respekt och just självkänsla. 

Alltså, även om din protest och din höjda röst inte gör någon skillnad så kan du i alla fall gå rak i ryggen för du var inte tyst.

Igår låg dessa två lappar i min brevlåda. De är visserligen inte handskrivna men de ger mig hopp. Jag ger det vidare till dig.

Vetenskap och förbannade teorier

Under några veckor har frågor om genusvetenskap och dess värde diskuterats. Även de metoder som har användts för att vidga perspektiven inom grundutbildningen på universitet och högskolor, nämligen jämställdhetsintegrering, har ifrågasatts. I en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan försöker ett antal genusvetare/forskare reda ut begreppen och förklara diciplinens grund och vad som skiljer den från till exempel kvinnovetenskap. Intressant och lärorikt tyckte jag.

Igår kom jag att samtala med en vän om detta. Vännen och jag är allt som oftast oense om det mesta. Det är uppfriskande och nyttigt men ibland också väldigt frustrerande. På det stora hela dock nyttigt eftersom det tvingar mig att skärpa mina sinnen och det får mig att använda tankekraften även när diskussionen lagt sig. Jag vet inte om det är så för vännen, jag kan bara hopppas det.

Nåja, igår pratade vi alltså om genusvetenskap och vännen menade att genusvetenskap inte är något annat än teorier, liksom ekonomi - därför behöver man egentligen inte lägga någon större vikt vid den. "Låt dem hålla på, liksom" (min tolkning). Och så slutligen "det är ju inte som naturvetenskap som ju i alla fall bygger på evidens".

Det där fick mig att fundera på hur vi ser på forskning och vetenskap. Jag får en känsla av att när det gäller foskning som skavet och utmanar så går det numera att avfärda på detta sätt som beskrivs ovan. Konstigt egentligen eftersom all foskning så klart bygger på teorier som ständigt utmanar det vi "vet". 

Jorden har varit platt och det var fullt rimligt att tro att man skulle ramla över kanten tills någon prövade teorin om att jorden faktiskt är rund. Osökt kommer jag att tänka på att Galileo Galelei ju inte hade det så lätt med dåtidens styrande när han byggde vidare på Copernicus teorier om universum och dess ordning. Även naturvetenskapen är en teori som ständigt måste testas och överprövas av en annan teori.

En tillräckligt stor massa

De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom #metoo har fått mig att tappa andan. Jag är glad, ledsen och arg. Jag är hoppfull, rädd och orolig. Jag är upprörd och överlycklig. Jag är övertygad om att vi är många som upplever samma känslosvall.

"Tänk om det blir som vanligt, inget händer".
"Tänk om det är nu det sker, tornen rasar - det kanske är nu"!

Tänker på alla dom gånger jag inte stöttat, alla dom gånger jag inte sagt emot och inte varit stark nog. Allt detta internaliserade självförakt som bara hugger en i ryggen hela tiden. Tänker att det gäller andra [män] mer än mig själv men ändå - klart jag kunde gjort mer.

Tänker på alla mina egna erfarenheter.

Jag vet att så många tycker att "det är lite för mycket nu" och hoppas på att detta snart ska blåsa över. Men kulan är satt i rullning, anden är släppt ur flaskan - ja du vet. Och jag hoppas av hela mitt hjärta, av hela min själ att vi nått point of no return. Punkten på vägen där det är för sent att vända om eftersom vägen tillbaka är längre än vägen till målet.

För två och ett halvt år sedan fick jag åka till Chile med jämställdhetsministern och delta i ett toppmöte för kvinnor. De skarpaste kvinnor jag mött - på ett ställe, runt ett gigantiskt bord som pratar om makt, mänskliga rättigheter och sånt som verkligen betyder något. Jag tänker på det nu. Det var en befrielse, en mäktig upplevelse och en kraft som jag aldrig kommer glömma.

Jag funderar på vad det är som gör vrålet i #metoo så mycket starkare än tidigare upprop. Så många kvinnor som gick före, genom historien till nu. Så många utredningar genom åren - sexualbrottsutredningar, Slagen dam och så alla reformer som har tagit oss hit där vi är idag. Dessutom #prataomdet, #prataomdetigen och många andra vrål. 

Samtidigt som all skit pågår har kvinnor utbildat sig, tagit plats, skaffat sig positioner och nu är vi här. 

Har vi äntligen uppnått den kritiska massan som innebär att vägens ände är nådd?

Kanske blir det inte som vanligt. 

Denna gången kanske tornen verkligen rasar!

När tiden tar slut

När jag var si så där drygt 20 fick jag ett påhugg på en förskola. Det var ett fantastiskat ställe med härliga barn, föräldrar och personal. Jag lärde mig hur mycket som helst på jobbet och fick vänner för livet. När jag slutade två år senare fortsatte jag att umgås med några av arbetskamratern. Särskilt två personer, L och I.

L och jag fick senare barn samtidigt, våra barn gick på dagis ihop och vi hämtade varandras ungar och hängde i vått och torrt. I och jag umgicks mer intensiv och på ett annat sätt. Vi reste ihop, ibland bara vi och senare med mina barn. Vi festade och dansade och skrattade. Inte minst stod vi på läktaren och hejade fram vårt Hammarby - säsongskort på fotbollen och frekventa besök på bandy och handboll.

I var den person som ringde mig och berättade att L hade dött i tsunamin i Thailand 2004. Vi sörjde ihop och var och en för sig.

Jag viste mer om dig I än om det flesta av min vänner, och kanske du visste mer om mig än många andra. Du var att lita på och du litade på mig. Du var trygg och det var gott att veta att du fanns där även om vi inte allid hördes av med samma frekvens. Det kunde gå månader sedan ringde du och sa "hej - det är din Hammarby-kamrat, ska vi gå på matchen"?

Därför var det inget konstigt när vi inte hördes av på ett tag.

Men för två veckor sedan när din syster ringde och berättade att du fick palliativ vård och att du inte skulle leva så länge till förstod jag att anledningen till att vi inte hörts på ett tag var en annan än vanligtvis. Cancer, obotlig jävla lungcancer med metastaser i hjärnan gav inget hopp men jag fick lite av din sista tid.

Du och din familj fick ett drygt halvår på er att förbereda er. Det är kort tid. Jag fick en vecka - jag är glad för den veckan men jag hade velat ha mer. Förra helgen tillbringade jag vid din sida och vi pratade om allt vi gjort vi och skattade och återupplevde. När jag kom tillbaka på onsdagen var du borta.

Det är så konstigt att tänka att vi aldrig mer ska stå på läktaren ihop. Det är så konstigt att vi aldrig mer ska sola på en strand i Grekland eller ses på "indiern" och käka jalfrezi. Det är så konstigt för ditt telefonnummer sitter ristat i min hjärna och jag vill så gärna slå numret och fråga om vi ska hitta på något.

Jag ser den där stängda dörren framför mig, där jag stod med min lakrits och min morotskaka . Jag hade tänkt fråga dig om du ville att jag skulle ta med ett yatzy-spel dagen efter, det blev aldrig av. Även om vi gjorde så mycket och hade så roligt så var det så mycket som aldrig blev av. Det är jag så ledsen för nu.