Den finaste komplimangen

Av olika skäl har jag kontakt med ungar som har har haft eller har det tufft i livet. Jag menar inte då att dom har det svårt i skolan eller att dom har kärleksbekymmer utan tufft på riktigt. Grunden till varför jag har det är dels att jag har egna tonåringar, dels att jag har varit idrottsledare men kanske framför allt för att jag bryr mig. Det är alltså ingen proffession utan det har bara blivit så.

Det innebär att jag ibland får förtroenden som är väldigt tunga att bära. Men, det är en sanning utan modifikation att det blir lättare om man delar bördorna. Och om man tar sig an problem med allvar så går dom oftast att lösa. Jag använder mina kontakter och jag skaffar nya och för det mesta går det helt okej.

Som sagt, ibland får man veta saker som man helst skulle slippa känna till. Den senaste veckan har innehållit en hel del sådant. Just nu ska det lösas och då försöker jag komma ihåg tre saker. Dels den gången när min dotter hävisade sin kompis till mig för att "du kan lita på min mamma" - det var stort, dels att det faktiskt inte är jag som har det jobbigt utan den unge som vänt sig till mig för råd. Det största att komma ihåg dock är den gigantiska komplimang det innebär att vara den någon litar på. Det gör mig tacksam.

Anonyma tonårsföräldrar

Att vara tonårsförälder kan vara en promenad i parken. En resa med en liten sväng och ett gruskorn på backen, inte mer. Men det kan också vara en färd med många hål i vägen och väldigt dåligt vägunderhåll. En sak är nog gemensam oavsett hur väl vägen är preparerad. Tonåringar vet allt. Det finns inget dom inte har svar på och inget som dom inte kan lösa på egen hand.

Hur är det med dig? Har du kommit över tonåren eller kan du fortfarande lösa allt utan hjälp? Det kan inte jag. Jag vet att det finns massor av skuld och skam när det gäller olika typer av problem. Men, vet du vad? Det finns väldigt få människor som inte har några bekymmer alls. Om du börjar fråga i ditt närmaste nätverk efter råd och dåd så ska du se att det finns folk med både erfarenhet och resurser.

Det är okej att gnälla lite, gör du det ska du få se. Kanske är det inte så illa som du trodde. Kanske går andra igenom samma sak. Det finns både vanligt folk och det finns proffs att prata med. Man måste inte vara misslyckad för att ta hjälp. Tvärt om, det finns en styrka i att våga vara svag.

Så, jag börjar så här: hej, jag heter Alla och jag är (anonym) tonårsförälder.