Att jobba med sina fördomar

Igår morse när jag var på väg till jobbet såg jag två personer som intimt pussade varandra hejdå på tunnelbaneperrongen. Det är inte ovanligt alls. Snarare tvärt om. Oftast är det yngre par nyförälskade och lite rufsiga/blyga/självsäkra människor som stryker en hårtest ur pannan på sin älskade och ser hen in i ögonen. Intimt, visst, men inte obehagligt.

Paret på perrongen var inte unga och dom var absolut inte nyförälskade. Dom såg väldigt bekväma och invanda ut. Den ena av dem hade ryggsäck och den andra var ovanligt lång. Dom såg inget omkring sig men dom såg varandra. Dom var snarare medelålders än mellanålders.

Det är inte okej. Alltså, inte så att jag tyckte illa vara. Verkligen inte. Men, jag är obekväm med och det är inte okej att jag hajade till. Varför skulle dessa två inte kunna uttrycka sin passion och kärlek till varandra utan att jag reagerar. Jag menar, jag har ju inga fördomar. Jag är ju vidsynt och öppen i sinnet.

Vad spelar det för roll att det är två kvinnor som uttrycker sin kärlek till varandra.

Överkänslighet

Igår kväll, när jag som en helt normal och småhysterisk tonårsmamma satt och väntade på dottern som så klart skulle varit hemma för länge sedan, råkade jag få se en repris av invigningen av VM. Det var musik och väldigt små korta tal som avlöste varandra. Gladast av alla var ärkebiskop Desmond Tutu. Han var inte bara glad, han var sjukt glad.

"Vi är alla afrikaner" utropade han, med hänvisning till att mänsklighetens vagga faktiskt finns just i subsahariska Afrika.

När jag lyssnar på kommentatorerna från VM så kan jag inte låta bli att ständigt höra dom där små sticken och fördomarna. "Att spelarna ska behöva vänta nästan 30 sekunder på bollen när den gått över linjen....". "Dom är så glada, människorna här nere".

Är jag överkänslig eller finns det en underton? Kommer det att förändras under veckorna. Är fotbolls-VM spiken i kistan för fördomarna när det gäller synen på Afrika som en kontinent utan förmåga att organisera? Kommer den där lilla tonen att tonas ner tills den inte hörs alls?

Man kan ju hoppas.

Din nästa

Satt som vanligt lite i mina egna tankar på tunnelbanan i morse. Det är snökaos i Stockholm men jag som bor på en linje som är en RIKTIG tunnelbana behöver inte bry mig så mycket om det. Långt nere under marken når nämligen inte kaoset, lyxigt och tryggt.

Hur som helst, där satt jag i mina tankar och med hörlurarna på. Bredvid mig satt en man och grejade med sin mobil. Då kommer en annan man fram och ser lite vild ut i blicken. Ja, i övrigt såg han väldigt städad ut men som sagt lite stressad såg han allt ut.

-Snälla, sa han till mannen med telefonen, jag betalar.

Han pekade på telefonen och såg ännu mera jagad ut.

-Jag har försovit mig och jag har ingenting, ingen telefon och ingenting. Om jag får ringa ett snabbt samtal så betalar jag, jag har försovit mig.

Mannen med telefonen såg förskräckt ut och tog ett stadigare grepp om sin telefon. Den svårväckte mannen, som för övrigt var i femtiårsåldern och som sagt proper och välklädd tittade vädjande på honom.

-Nej, hasplade mannen med telefonen ur sig, det är en jobbtelefon.

Hm, jag undrar vad det spelar för roll. På mitt jobb är det okej att undsätta en nödställd. Jag tror få arbetsgivare skulle tycka illa vara om du skulle hjälpa en medmänniska. Jag tog upp min telefon och sträckte den mot mannen som inte kunde tacka nog. Han fick tag på sin arbetskamrat som lovade att möta upp honom så han kunde få skjuts den sista biten, han skulle också ta med en väst som mannen glömt hemma.

Så här är det, mannen som bad att få låna telefonen var av ett annat etniskt ursprung än svenskt. Av allt att döma kom han från något land på kontinenten Afrika Min bedömning av jobbtelefonmannens snabba nej till att låna ut telefonen är att detta hänger ihop. Om det hade varit en kotlettfrisyr som ställt samma fråga hade svaret med all sannolikhet blivit ett annat. Det är jag helt säker på. Frågan är, hur hade jag reagerat med de förutsättningarna?