Hurra, nu är det ännu dyrare att bo i min stad än förr

Igår när jag sent på kvällen kom hem låg som vanligt mitt i veckan den lokala tidningen "Mitt i Sundbyberg" på hallgolvet. Nära nyheter tänker man, det lilla nära och det som är viktigt för oss i verklighetens folk. Vi som sliter för att få det att gå ihop och gillar att Sverige förändras, blir lite mer internationellt och inte minst att vår lilla stad moderniseras.

Bläddrar och läser om kioskinbrott och nya byggen. Lite kultur och lite idrott. Halva tidningen består av bostadsannonser. Jag tänker på när jag var lite yngre och läste uthyresannonser i Dagens Nyheter. Idag är det ett par hundra tusen i kontantinsats och till det ett antal miljoner i lån hos banken som gäller för att få en bostad.

Det är då den kommer, den totala provokationen. På en helsida mitt i tidningen skriker rubriken ut  - "Sumpan har nu kört om Solna". Glatt ropar tidningen ut att det aldrig varit dyrare att köpa boende i Sundbyberg än nu. Den lilla statistikrutan visar att priset per kvadrat sedan 2010 ökat från 24 000 till att idag vara uppe på 42 000.

42 000 kronor/kvadrat och banken skattar hela vägen till Cayman Islands.

Fattar någon hur detta kan vara en glad nyhet. Folk har inte råd att bo. Bostadsbubblan blåses upp till bristningsgränsen. Det finns ingen hejd på spekulationen och våra gemensamma hyresrätter som såldes billigt har nu blivit till ett gigantiskt privat kapital.

På riktigt, jag blir så provocerad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jo, jag kanske fortsätter kämpa emot. Kanske använder jag min röst för att se till att vi får en bostadspolitik värd namnet. Men, bubblan lär finnas kvar. Tills den brister.

Lugnet

Det är när man inser att man står ut med lugnet och bristen på tempo det står en. Det är när tystnaden är trivsammare än bruset. Det är när längtan efter eftertanke blir större än viljan att fäktas man inser hur det är fatt. Det är när erfarenheterna faktiskt känns och tar en till nästa nivå. Det är då man fattar att man faktiskt inte bara är drabbad av tyngdlagen utan faktiskt är lite gammal.

Och trivs med det.

Att stå i vägen

Tillbringade kvällen i glada vänners lag. Som vanligt blev det ett par glas, god mat och bra snack. Jag är så glad att jag har vänner som jag kan stöta och blöta och vända alla tankar med. Idag har vi pratat om att inte flyta med strömmen utan att stå emot. Vi har också pratat om att inte vara anti utan att faktiskt vara pro.

"Varför är man egentligen antirasist?"

"Jo, för att någon är rasist."

"Men känns inte det som om rasist är normaltillståndet?"

" Jo, lite - anti låter inte bra."

"Vi är människor, de är antimänniskor."

Allt det där låter klokt (efter några glas) men i verkligheten funkar det så klart inte. Även om jag vill vara normaliteten när jag är pro människor och gillar både solidariet och multikulturalism så är det inte så lätt att bara byta ut ord. Det är troligtvis inte så smart heller. Bättre då att kämpa mot trångsyntheten än orden i sig.

Då är det andra samtalsämnet mer intressant. Att inte flyta med strömmen. Att våga stå emot och säga - detta är inte vägen jag vill gå. Att fråga sig vilket samhälle vi vill bygga istället för att lappa och laga. Att faktiskt ta en djup funderare över om vi är på rätt spår eller om det är dags att stå i vägen.

Vi borde göra det oftare. Stå i vägen.

Nazister i Almedalen, vad betyder det?

Almedalsveckan är en bespottad, hånad och förlöjligad händelse. Jag tycker den är helt underbar. Alltså, rosévinet, månglandet, minglandet och krämandet kan jag vara utan. Jag har till exempel inte besökt ett enda av de beryktade Prime-minglen under mina 13 år på Gotland. Jag har inte avstått av princip utan för att jag inte hunnit eller orkat då jag jobbar galet mycket under dagarna.

Om det så inte är gratisminglen, vad är det då jag älskar med Almedalen? Jo, det är att springa på en minister i en gränd, att luncha med en bekant som jag inte sett på länge och sedan att hamna på ett seminarium som avhandlar ett ämne som jag inte ens visste jag var intresserad av. Det som stressar är att det samtidigt pågår hundratals sådana seminarier med vansinnigt meriterade paneler som jag missar.

De senaste åren är det dock något som skavt. Från att SD stod utanför Österport och delade flygblad och där emellan hotade och hatade på bakgatorna har vi nu öppna nazister som håller torgmöten och saluför sina hatåsikter. Jag är för yttrandefrihet och älskar de tysta protester som utspelade sig förra året. Jag håller också i princip med dem som hävdar att hot mot demokratin bemöts med mer demokrati.

Samtidigt, när lamporna riktas mot ett annat håll hjälper inte de fina orden. Minns förra året hur en före detta partiledare hotades på öppen gata. Minns de journalister som mötts av hat på samma sätt. Fundera över hur många politiker och enskilda som riskerar att utsättas för både det ena och det andra.

Almedalen är en plats för öppna politiska samtal. En plats där man som sagt kan stöta på en minister eller vem det nu kan vara i princip var som helst. Så kommer det inte att förbli. Det kommer krävas fler poliser, fler vakter, mer säkerhet och färre spontana möten. Bortsett från att det är galet dyrt är Almedalen kanske den mest demokratiska  mötesplats som jag känner till. Denna mötesplats hotas år för år av antidemokrater. Räcker det med att möta dem med mer demokrati?