Vetenskap och förbannade teorier

Under några veckor har frågor om genusvetenskap och dess värde diskuterats. Även de metoder som har användts för att vidga perspektiven inom grundutbildningen på universitet och högskolor, nämligen jämställdhetsintegrering, har ifrågasatts. I en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan försöker ett antal genusvetare/forskare reda ut begreppen och förklara diciplinens grund och vad som skiljer den från till exempel kvinnovetenskap. Intressant och lärorikt tyckte jag.

Igår kom jag att samtala med en vän om detta. Vännen och jag är allt som oftast oense om det mesta. Det är uppfriskande och nyttigt men ibland också väldigt frustrerande. På det stora hela dock nyttigt eftersom det tvingar mig att skärpa mina sinnen och det får mig att använda tankekraften även när diskussionen lagt sig. Jag vet inte om det är så för vännen, jag kan bara hopppas det.

Nåja, igår pratade vi alltså om genusvetenskap och vännen menade att genusvetenskap inte är något annat än teorier, liksom ekonomi - därför behöver man egentligen inte lägga någon större vikt vid den. "Låt dem hålla på, liksom" (min tolkning). Och så slutligen "det är ju inte som naturvetenskap som ju i alla fall bygger på evidens".

Det där fick mig att fundera på hur vi ser på forskning och vetenskap. Jag får en känsla av att när det gäller foskning som skavet och utmanar så går det numera att avfärda på detta sätt som beskrivs ovan. Konstigt egentligen eftersom all foskning så klart bygger på teorier som ständigt utmanar det vi "vet". 

Jorden har varit platt och det var fullt rimligt att tro att man skulle ramla över kanten tills någon prövade teorin om att jorden faktiskt är rund. Osökt kommer jag att tänka på att Galileo Galelei ju inte hade det så lätt med dåtidens styrande när han byggde vidare på Copernicus teorier om universum och dess ordning. Även naturvetenskapen är en teori som ständigt måste testas och överprövas av en annan teori.

En tillräckligt stor massa

De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom #metoo har fått mig att tappa andan. Jag är glad, ledsen och arg. Jag är hoppfull, rädd och orolig. Jag är upprörd och överlycklig. Jag är övertygad om att vi är många som upplever samma känslosvall.

"Tänk om det blir som vanligt, inget händer".
"Tänk om det är nu det sker, tornen rasar - det kanske är nu"!

Tänker på alla dom gånger jag inte stöttat, alla dom gånger jag inte sagt emot och inte varit stark nog. Allt detta internaliserade självförakt som bara hugger en i ryggen hela tiden. Tänker att det gäller andra [män] mer än mig själv men ändå - klart jag kunde gjort mer.

Tänker på alla mina egna erfarenheter.

Jag vet att så många tycker att "det är lite för mycket nu" och hoppas på att detta snart ska blåsa över. Men kulan är satt i rullning, anden är släppt ur flaskan - ja du vet. Och jag hoppas av hela mitt hjärta, av hela min själ att vi nått point of no return. Punkten på vägen där det är för sent att vända om eftersom vägen tillbaka är längre än vägen till målet.

För två och ett halvt år sedan fick jag åka till Chile med jämställdhetsministern och delta i ett toppmöte för kvinnor. De skarpaste kvinnor jag mött - på ett ställe, runt ett gigantiskt bord som pratar om makt, mänskliga rättigheter och sånt som verkligen betyder något. Jag tänker på det nu. Det var en befrielse, en mäktig upplevelse och en kraft som jag aldrig kommer glömma.

Jag funderar på vad det är som gör vrålet i #metoo så mycket starkare än tidigare upprop. Så många kvinnor som gick före, genom historien till nu. Så många utredningar genom åren - sexualbrottsutredningar, Slagen dam och så alla reformer som har tagit oss hit där vi är idag. Dessutom #prataomdet, #prataomdetigen och många andra vrål. 

Samtidigt som all skit pågår har kvinnor utbildat sig, tagit plats, skaffat sig positioner och nu är vi här. 

Har vi äntligen uppnått den kritiska massan som innebär att vägens ände är nådd?

Kanske blir det inte som vanligt. 

Denna gången kanske tornen verkligen rasar!

När tiden tar slut

När jag var si så där drygt 20 fick jag ett påhugg på en förskola. Det var ett fantastiskat ställe med härliga barn, föräldrar och personal. Jag lärde mig hur mycket som helst på jobbet och fick vänner för livet. När jag slutade två år senare fortsatte jag att umgås med några av arbetskamratern. Särskilt två personer, L och I.

L och jag fick senare barn samtidigt, våra barn gick på dagis ihop och vi hämtade varandras ungar och hängde i vått och torrt. I och jag umgicks mer intensiv och på ett annat sätt. Vi reste ihop, ibland bara vi och senare med mina barn. Vi festade och dansade och skrattade. Inte minst stod vi på läktaren och hejade fram vårt Hammarby - säsongskort på fotbollen och frekventa besök på bandy och handboll.

I var den person som ringde mig och berättade att L hade dött i tsunamin i Thailand 2004. Vi sörjde ihop och var och en för sig.

Jag viste mer om dig I än om det flesta av min vänner, och kanske du visste mer om mig än många andra. Du var att lita på och du litade på mig. Du var trygg och det var gott att veta att du fanns där även om vi inte allid hördes av med samma frekvens. Det kunde gå månader sedan ringde du och sa "hej - det är din Hammarby-kamrat, ska vi gå på matchen"?

Därför var det inget konstigt när vi inte hördes av på ett tag.

Men för två veckor sedan när din syster ringde och berättade att du fick palliativ vård och att du inte skulle leva så länge till förstod jag att anledningen till att vi inte hörts på ett tag var en annan än vanligtvis. Cancer, obotlig jävla lungcancer med metastaser i hjärnan gav inget hopp men jag fick lite av din sista tid.

Du och din familj fick ett drygt halvår på er att förbereda er. Det är kort tid. Jag fick en vecka - jag är glad för den veckan men jag hade velat ha mer. Förra helgen tillbringade jag vid din sida och vi pratade om allt vi gjort vi och skattade och återupplevde. När jag kom tillbaka på onsdagen var du borta.

Det är så konstigt att tänka att vi aldrig mer ska stå på läktaren ihop. Det är så konstigt att vi aldrig mer ska sola på en strand i Grekland eller ses på "indiern" och käka jalfrezi. Det är så konstigt för ditt telefonnummer sitter ristat i min hjärna och jag vill så gärna slå numret och fråga om vi ska hitta på något.

Jag ser den där stängda dörren framför mig, där jag stod med min lakrits och min morotskaka . Jag hade tänkt fråga dig om du ville att jag skulle ta med ett yatzy-spel dagen efter, det blev aldrig av. Även om vi gjorde så mycket och hade så roligt så var det så mycket som aldrig blev av. Det är jag så ledsen för nu.

Samtal utan yttre epitet

Funderar ibland på hur det offentliga samtalet, och för den del det privata, skulle se ut om vi helt enkelt slutade referera till etnicitet jämt. Vi vet ju alla att det vanligaste är att referenserna kommer i samband med dåliga saker. Till exempel, "en svensk tjej blev utsatt för rån av arabisk man". Vad tillför etnicitetsinformationen egentligen här förutom att bibehålla maktstrukturer?

Kanske blir frågan tydligare med följande exempel. "Klev ombord på tunnelbanan samtidigt som ett  ungt par med afrikanskt påbrå, jag log glatt när kvinnan hutade åt den unge mannen när han smet före mig till det enda lediga sätet". Vad är den viktiga informationen i detta inlägg? Att en kvinna med afrikanskt ursprung tog sig ton mot man av samma ursprung? Eller kanske att män med afrikanskt ursprung är ovanligt ohyfsade när det gäller att lämna plats på tunnelbanan. Att lyfta fram etnicitet innebär tydligt att fokus flyttas från berättelsens centrum, vem ska ha företräde till sätet?

Jag är övertygad om att vi är många som välvilligt lyfter fram etnicitet i sådana samanhang som uppfattar som positiva. Vi vill gärna säga; "titta här, de är goda/snälla/väluppfostrade/bildade", eller vad det nu kan vara. Det vi egentligen lyfter fram är att de är DE och vi är vi. Så, kanske borde vi oftare fundera på om det verkligen är viktigt att nämna etnicitet när du berättar din historia. Du kommer att märka ganska fort att det finns mer vi än de om du verkligen försöker. Och om historien bara har ett värde om etnicitet ingår kanske du ska fundera på om den bör berättas alls.

Det där med eget ansvar

För ett par år sedan var jag med i en debatt inför ett val. Debatten hölls på en skola och publiken var elever mitt i tonåren. I panelen var vi inte bara politiker utan också en präst, en person från KRIS och någon mer som jag inte minns. Jag representerade Vänsterpartiet. Som kuriosa kan jag berätta att den person som representerade Moderaterna senare blev minister.

Under frågestunden ställde en ung pojke en fråga till panelen som löd ungefär så här: "Jag är orolig för min kompis röker på, jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom då han inte mår bra". Jag minns att jag svarade att han borde prata med en vuxen person som kunde hjälpa, en kurator eller lärare eller föräldrer. Det kan inte ligga på en 15-16:åring att ha ansvar för sin kompis mående och eventuella missbruk. Min politikerkollega från M blev arg och sa att det var att agera "soft on crime" och att han borde polisanmäla på stört.

Lite senare i debatten diskuterades RUT-avdrag. Det hade vid tillfället inte införts och det tunga argumentet vid tiden var att göra svarta jobb vita. I debatten ifrågasatte jag det rimliga med det och fick till svar från min politiska kollega att hon hade flera grannar som minsann använde svarta tjänster som skulle komma att ändra sig om de fick göra detta avdrag. Det var straffspark utan målvakt på motargumentet att jag utgick från att hon polisanmälde sina grannar eftersom man inte fick vara "soft on crime".

Nåja, sensmoralen i denna historia är kanske långsökt men debatten om att man själv har ett ansvar för att inte bidra till kriminalitet som pågått några dagar är viktig. Klart det lockar med en öl för 29 kronor till planksteken för 59 efter klippningen utan kvitto. Klart det blir billigare att köpa julnubben från ett lastbilsflak på en parkering än från systemet men ansvaret försvinner inte för att det är enkelt, tillgängligt eller billigt.

Att förstå att narkotikahandel, handel med människor, smuggling av alkohol och tobak och vapenhandel faktiskt är delar av samma STRUKTUR är viktigt. Att förstå att den som köper smuggelsprit lägger pengar i samma ficka som människohandlaren är kanske smärtsamt men nödvändigt. Att inte betala skatt och moms för att det är härligt med billigt möjliggör kanske pengatvätt och bidrar till samma STRUKTUR. Det är inte skuldbeläggande, det är verkligheten.

Om konstitution och juristers ansvar

Det pratas mycket om att domstolar i USA har förklarat Trumps beslut om att stoppa inresa för människor från ett antal länder olagligt. Hurra ropar en del, "jurister här hemma borde se och lära"! Alternativt "där ser vänsterfolket som inte vill ha konstitutionsdomstol hur bra det vore". Det är förenklingar som båda har poänger men som samtidigt är helt fel. En invändning är så klart att Sverige inte är USA, vi har helt enkelt inte samma lagstiftningssystem. Vi har inte ett ämbete som kan slänga ur sig en nationell lag som ska implementeras från en dag till en annan. Vi har heller inte en konstitution som fungerar som den amerikanska - vi har fyra och en halv grundlag och en Riksdagsordning, med allt vad det innebär.

Men visst, respekten för fri- och rättigheter och lagstiftningsprocessens grundläggande syfte behöver stärkas. Lagar som drivs igenom ska inte bara "behövas", de ska också vara förenliga med grundlagarna och med internationella förpliktelser. Det är väl lite så där med det idag. De redskap som finns är en del av lagstiftningsprocessen. Det duger alltså inte att ropa på juridisk överprövning när lagen väl klubbats, istället måste ansvaret i alla delar av processen tas på större allvar. Från Regering till Riksdagen finns möjligheter och därmed personligt ansvar för att upprätthålla rättigheter och systematik.

För si så där 12 år sedan skulle Sverige införa buggning som en metod för polisens utredningsverksamhet. Förslaget var (enligt mig) illa berett och de risker som fanns ur fri- och rättighetssynpunkt hade glidit igenom Lagrådet med flaggan i topp. Förslaget var mer ett resultat av förhandling mellan partier för att få det igenom riksdagen än eftertanke. Då satte parlamentet klackarna i backen och sa att detta förslag riskerar att strida mot RF 2 kap (rättighetskapitlet). Justitiedepartementet kunde inte tro sina öron och skrattade men efter närläsning av Regeringsformen och Riksdagsordningen fick (vi) rätt. Minoritetsreglerna användes är starkare än vi tror men de bygger på vakna parlamentariker eller/och tjänstemän. Förslaget bordlades ett år och kom tillbaka i en mer rättssäker och acceptabel form.

Det är en sedelärande historia om det ansvar som finns i hela lagstiftningskedjan. Regeringen har ett ansvar att inte lägga fram förslag som strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller som bryter mot internationella åtaganden. Lagrådet har ett ansvar att påpeka (och stå på sig) när detta ändå händer. Riksdagen har skyldighet att sätta ner foten när de bägge tidigare instanserna inte gjort sitt. Det är vår maktdelning i sin prydnad, och vi använder inte ens den. Pragmatism och överenskommelser i all ära, men ansvaret för att stå upp för fri- och rättigheter och för rättssamhället måste vara starkare än så. Det sluttande planet riskerar snabbt att bli ett stup och vi är mer sårbara än vi vill tro.

Våldskapital i Riksdagen

Var det 2009 eller 2010? Det var i alla fall i Almedalen. Sverigedemokraterna hade ännu inte klivit upp på stora scenen men de höll sina möten och seminarier. De drev omkring i högljudda grupper och de som senare skulle kliva upp i talarstolen i Sveriges Riksdag hade ännu inte kammat sig ordentligt. Vid Österport stod SD och delade flygblad, på andra sidan stod Ung vänster med papperskorgar. Många valde att slänga bladet direkt.

Det var spänt och både en och annan hård ordväxling uppstod. Men, det räckte inte med det. Vid ett tillfälle (minst) gick orden över till handling och en av SD:s företrädare valde att ta till nävarna. Jag var där, jag bevittnade händelsen och hjälpte den ganska omskakade unge person som blev utsatt. Det hör ändå inte till vanligheterna att en kandidat för ett politiskt parti som vill in i riksdagen till Riksdagen som ett "rumsrent" parti ger sig på en motståndare med nävarna när orden tar slut.

Nåja, så kom september och det värsta hände. SD kom in i riksdagen. Efter varje val ska rum och skrivbord och kopieringsapparater fördelas liksom riksdagslägenheter etc etc. Det är ett väloljat maskineri som drar igång. Denna gången gick det mindre smidigt. Det har pratats om det länge. Att några inte ville dela kopieringsapparat och inte ville hälsa vid kaffet (ja, ibland delas även fikarum). Det har tolkats som ohövlighet och använts som offerkofta. Istället var det rena säkerhetsfrågor som avgjorde.

Personal (och gäster) som varit utsatta för både våld och hot var helt enkelt inte bekväma med att jobba på obekväma tider och riskera att möta kanske den som man för inte så länge sedan polisamält för våld. Det ledde till att ett kansli fick delas upp i två byggnader och ett annat fick sitta i ganska obekväma källarlokaler. Det ledde också till att det kom upp lås på dörrarna till kanslier för första gången någonsin.

Jag vet inte hur många av er som minns skriverierna om supandet i riksdagslägenheterna. Idag har det blivit klart att Kent Ekeroth åtalas för misshandel men det handlar inte bara om honom. Det jag ser är ett våldskapital som finns runt knuten hela tiden. Den oro personalen framförde då 2010 - de hade rätt.