När vi kommer, kommer vi tillsammans

Fortsätter även idag på gårdagens spår om fotboll som kärlek, nästan sex. Jag har många vänner som inte förstår fotboll. Jag har fört många diskussioner med människor som verkligen tror att det handlar om 22 personer på planen som jagar en boll och så en massa läskiga fövuxna människor som brölar på läktaren och häller öl över varandra. Det är fel! Det är känslor, väldigt starka känslor.

Igår såg jag cupmatchen mellan Bajen och BP. Som vanligt bubblade känslorna när vi samlades runt Söderstadion. Förväntan och glada men lite nervösa tillrop. Ritualerna som vissa måste gå igenom. Kolla, vilka är där och vilka sviker på grund av en eller annan orsak typ semester, att man har en annan familj som man måste ta hand om eller något annat trams. Jag kallar det vanlig hederlig otrohet!

Å fanan vår, är grön och vit, och ni ska passa er för vi är Hammarby....

Pirret kommer redan i början av matchen. Den där känslan av att det kan bli något. Sedan kastas man mellan hopp och förtvivlan. Vi gnuggas närmre varandra i frustrationen. Vi vill ju bara ha den där njutningen. Vi vill ju bara skrika ut vår glädje.

Hammarby är dom bästa...

Ramsorna gungar oss fram och tillbaka. Vi hittar en rytm. Vi är som en kropp som är på väg framåt. Men så händer det. Efter att ha varit så nära. Efter att nästan ha varit där, på toppen, slits vi brutalt tillbaka av feldomslut efter feldomslut. Den febriga känslan byts mot frustration. Vi skriker ut vår förtvivlan över att inte få komma till slutet. Publiken böljar plötsligt på ett annat sätt.

Vi hatar BP.... Skandal, skandal en domarskandal....

Har du småbarn så vet du vad jag pratar om. Just när det är som mysigast kommer en unge in i sovrummet och pockar på uppmärksamhet. Smärtsamt. Det är inte rättvist. När nätet framför läktaren slits sönder får jag en känsla av att vad som helst kan hända. Men, vi samlar ihop oss. Vi vill ha mer. Vi vill tillbaka till den där känslan vi hade nyss. Vi sluter oss samman och försöker hitta takten igen.

Åh, heja Bajen, heja heja heja heja Hammarby....

Jodå, vi gungar vidare. Vi når små höjdpunkter på vägen. Vi skriker av glädje när vi gör mål. Vi gnyr av frustration när vi missar. Vi gungar och gungar och gungar och tillslut kommer den. Den underbara känslan av förlösning. När vi tillsammans får skrika ut vår njutning. När vi når toppen på vågen och aldrig, aldrig vill komma ner igen. När vi kastar oss i famnen på varandra och kramar okända människor och njuter. När vi kommer, kommer vi tillsammans - så är det bara.

Efteråt ser vi varandra djupt i ögonen och vet att vi snart ska göra det igen och vi längtar redan.