onsdag 10 november 2010

Fotbollsfeminister

Igår kväll var jag på O´Learys och lyssnade på ett feministiskt samtal med två VD:ar. Galet eller hur? Inte lika galet om du vet att det var Åsa Sånemyr, VD i Hammarby fotboll och Annela Yderberg VD i AIK fotboll som berättade om sina erfarenheter av att leda i manliga organisationer Väldigt spännande och roligt med kontrasterna mellan sportbar och feminism. Personalen på O´Learys var eld och lågor.

Vi var nog ett trettiotal som kommit för att lyssna. Dom flesta kvinnor men även några män hade vågat sig dit. Ingen av dom två hade särskilt många erfarenheter av att bli bemötta på något särskilt sätt för att dom var kvinnor. Ja, Åsa berättade i och för sig om en man som kommit i hennes väg och betett sig illa och hur hon hanterat det och dessutom hur hon i början av sitt ledarskap hade ödslat för mycket tid åt lyssnande istället för dialog. Men annars var dom ledare, inte kvinnor.

Samtidigt är det intressant att bägge två framhöll i sina ledarskapsstrategier att dom gillade mest "att få folk i organisationen att växa". Bägge såg det som ett lyckat ledarskap om man bidrar till att andra lyckas. Jag undrar om män generellt sett tänker så? Att man lyckas genom andras lycka. Jag tror att det är ett väldigt kvinnligt drag, men jag kan ju ha fel. Vad tror du?

(PS, det var skojigt för en av dom som var där för att lyssna var den förra VD:n för DIF Fotboll. Och, vem är det? Jo, hon heter Jenny Furtenbach)!

4 kommentarer:

Bengavoice sa...

Det där att chefen vill få medarbetare att växa är nog vanligare hos kvinnor än hos män, men det är långt ifrån generellt. Jag har erfarenhet av motsatsen på båda håll, så att säga.
Men det är utan tvekan en helt nödvändig inställning för den som jag ska betrakta som en bra chef.

Alla smutsiga detaljer sa...

Hm, om viljan att få andra att växa är en förutsättning för att man ska vara en bra chef och kvinnor i högre grad besitter den egenskapen kan man väl säga att kvinnor per defenition är bättre chefer? (Undantag finns så klart alltid).

Undrar varför dom flesta chefterna är män?

Eva Nygren sa...

Intressant det du skriver om. Man kan säga att det är en vårdande, en omtänksam, attityd. Att man tänker på att andra ska växa. Det är en handledares roll, inte en maktmänniskas. Kanske är den attityden vanligare bland kvinnliga ledare men det finns väldigt hårdhudade kvinnliga chefer också. Jag förstår att du och slow varit på samma föredrag!

Svår tid för dig annars, förstår jag.

Alla smutsiga detaljer sa...

@Eva, jo - vi var på samma grej. Det du beskriver stämmer överens med att bägge drog mammaparaleller - även om dom betonade att dom absolut inte var mammor i sin yrkesroll. Och, visst finns det hårdhudade kvinnochefer också.

Annars så är det tuffa tider men man måste ta sig igenom det.