Jag är som du vet inte sosse men vid förra valet var Mona min statsministerkandidat som röd-grön valarbetare. Jag var stolt över att vi äntligen hade en kvinna som kandidat. Jag är själv förvånad över hur viktigt det blev för mig och jag är säker på att det kändes likadant för många andra. Personerna på bilden här nedan är till exempel inte sossar, det vet jag, men Mona var deras kandidat ändå.
Namnen som nu nämns är nästan uteslutande andra gubbar. Klart alla drömmer om Margot som ska komma hem och rädda rörelsen men det lär inte ske. Nå, då får vi prata om Thomas eller Thomas, Morgan eller Ibrahim eller i värsta fall Per eller Sven-Erik. Hur kan det komma sig att det är så svårt att hitta kvinnorna som kan ta över? Sossarnas riksdagsgrupp består väl av typ 50 % kvinnor liksom deras partistyrelse? Det är märkligt hur det kan bli så här. Att en kvinna skulle kliva fram och säga "jag vill" är knappast troligt för då trampas hon snabbt ner av hjorden, det har vi sett förut.
2 kommentarer:
Jag som trodde att det viktigaste med en statsministerkandidat är vad hon/han har mellan öronen. Låt naturen visa vägen! Statsministerkandidaten skall vaskas fram på samma sätt som när hundarna väljer en ledare, genom att sniffa varandra mellan benen!
Tänk vilket lyft det var när V hade Gudrun Schyman (med sina brister och förtjänster). En sådan ledare skulle S behöva i det här läget, och det är bara att beklaga att Margot Wallström målat in sig i ett hörn. Och tänk om Anna Lindh hade fått leva.
http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1245715/Chatta-med-Schyman.html
Skicka en kommentar