tisdag 2 november 2010

Liten och rädd

Åker söderut, igen. Åker mot barndomshemmet där mamma och pappa varit tryggheten i väggarna. Tryggheten som alltid funnits där. För första gången ska jag komma hem till barndomshemmet med vetskapen att pappa inte kommer ut och möter för en bilinspektion.

Jag är självklart oändligt glad för att möta mamma och att vi tillsammans ska kunna bära vår sorg. Jag är så klart oändligt glad att hon finns där liksom min syster. Samtidigt är jag oändligt ledsen och oändligt rädd och oändligt tacksam för allt jag fått.

Min pappa finns inte längre men han finns i varje steg jag tar. Min pappa som givit mig allt som jag är.