När min äldsta dotter var något yngre tillhörde hon den så kallade ungdomseliten i friidrott. Hon var så klart duktig i de flesta grenar hon testade och satte rekord på rekord men det var framför allt i kort häck och längd som hon excellerade Nu har hon tröttnat. Kanske gick det för lätt, kanske är det bara så att hon inte har det som krävs i tävligsjävlaranamma eller så är det något helt annat. Som idrottsförälder är det lätt att driva på eftersom man inte kan förstå hur man kan kasta chansen överbord när man uppenbart besitter talangen.
Idag läser jag i stora morgontidningen om Susanna Kallur och hennes syn på tiden fram till OS. Rubriken i papperstidningen lyder "Jag springer på sprutor om det behövs". Jag har alltid gillat Sanna Kallur. Det svenska friidrottsundret har känts sunt och bra, i alla fall om man jämför med det amerikanska där alla ser dopade ut. Samtidigt undrar man ju. Fotbollsspelare käkar voltaren som godis, friidrottare satsar sin framtida hälsa för 12 sekunder på banan, många blir de facto invalider för all framtid.
Visst, jag är superidrottsintresserad. Jag vill att Kallur ska springa OS och att Chippen ska spela fotboll (kanske borde han inte varit med i EM men ändå). När jag såg Torkildsen och Pitkemäki kasta spjut i helgen så njöt jag visserligen av att se det där fina kastet Tero fick till, men smärtan! Nej, ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att dottern kanske ändå gjort rätt val. Att riskera sin hälsa, vilket alla elitidrottare gör, för att förnöja mig och för chansen att stå där högst upp på prispallen i EM, VM, OS, är det egentligen ett val?
4 kommentarer:
Motocrossföraren Carla Carlqvist har nog något slags svenskt rekord i idrottsskador.
Det var priset för att bli världsmästare ett par gånger, men han verkar tycka det var värt det:
hd.se/familj/2004/01/13/
haakan_carlqvist_50_aar/
Jo, det är väl så att man måste just tycka att det är värt det men att idrottare hela tiden går på smärtstillande borde leda till lite eftertanka.
Det har väl också att göra med romantiken kring skador och prestationer.
Som ung blev jag imponerad av hur t ex speedwayföraren Ove Fundin tog VM-guld med brutet (och möjligen gipsat) ben, och att Beckenbauer spelade med brutna revben samt bar mitella i finalen eller semin VM -66.
Knasigt värre, egentligen.
Vem minns inte brittiske fotbollsspelaren Terry Butcher (passande efternamn) som spelade delar av en match med ett blodigt bandage runt skallen och hela tröjan färgad av hans eget blod.
Och att hålla på med toppidrott är verkligen ingen garant för ett långt och friskt liv:
sydsvenskan.se/sport/article346697.ece
Skicka en kommentar