Reklam

Jobbar lite för mycket. Faktiskt så mycket att jag inte hinner ta tio minuter och tänka igenom ett klokt blogginlägg. Har annars mycket jag vill säga. Som det galna i att man numera handlar med "skolrättigheter". När ett företag har sugit ut vad som behöver av välfärdspengarna säljer man rätten att fortsätta vidare till någon annan. Suck.

Skulle också vilja klaga lite på all reklam på tunnelbanan. Överallt! Först klädde man in väggar och stolpar med reklamtavlor och i morse såg jag plötsligt alla skärmar med rörliga bilder. Dom har säkert funnits där innan också men jag uppmärksammade dem idag.

Det är tröttsamt, inte minst när man jobbar mycket, att ständigt matas med reklam och bilder. Det finns ingen vila någonstans och det är inte bra.

Trots mitt gnäll om för mycket reklam hittade jag denna reklamfilm som jag tycker är värd att dela:

Vad är det med folk?

En fördel med att åka tunnelbana istället för att cykla är att man hinner läsa lite på vägen. Idag läste jag till exempel insändarna i gratistidningen Metro. Det var som vanligt en salig blandning mellan ämnen men det som drog till sig min uppmärksamhet var en insändare av en man som inte fick pengarna att räcka till.

I insändaren berättade mannen att han fått 255 kronor i löneförhöjning i år. Hans hyra hade samtidigt gått upp med 162 kronor och tunnelbanekortet med 100. Enligt hans uträkning gick han alltså back 7 kronor.

Hm, min första reaktion var att han antagligen gått sämre utveckling än så för jag antar att han har fler utgifter än hyra och kollektivtrafik. Själv har jag tillexempel fått rejäla höjningar på försäkringar. Dessutom går högkostnadskydden upp om man till äventyrs behöver sjukvård. Ja, det finns nog många exempel.

Nåja, det var ju en del av den stora planen. Ökad lönespridning, mindre löneökningar men ändå en "nöjd och mätt" medelklass. Det var väl så ni tänkte i finansdepartementet - eller? Läste vidare med tanken att insändarskribenten nog skulle dra till med en ordentlig drapa att nu får det vara nog med att gynna dom rika med skattesänkningar och reellt sänka lönerna för dom mindre bemedlade.

Så, dröm om min förvåning när avsändaren avslutades med en förbannelse över.... facket som inte förhandlat upp lönen tillräckligt. Alltså, hallå! Vad tänker folk med?

Sällskap på tunnelbanan

Tog tunnelbanan till jobbet idag. Det händer inte så ofta eftersom jag vanligtvis cyklar. I morse kände jag mig dock lite seg så det fick bli transport. Som vanligt var jag så klart inte ensam. Det är liksom själva grejen med kollektivtrafik. Av alla var det dock en kvinna som utmärkte sig extra.

Det var en kvinna i min egen obestämbara ålder, du vet - mellanåldern - som bestämt skulle delge alla oss andra hela sitt liv. Det är ju inte jätteovanligt att man tvingas överhöra telefonsamtal så för all del. Jag fick på tio minuter veta att kvinnan ifråga nyss bytt jobb, att hon trivs bra på det nya departementet och dessutom väldigt mycket om hennes semesterplaner.

Hon har barnen hela sommaren, antar att barnens pappa har för mycket att stå i. Det är okej sa hon men vecka 26 skulle jag gärna träffas och ta ett glas vin. Jasså, ni är utomlands då. Vi tänkte åka till High Chaparall, men det gillar nog inte dottern *fniss*, men däremot grabben. Det vet man ju hur det är med killar och pickadoller.

En person som pratar högljutt om saker och ting och faktiskt tvingar mig att ta del av både privatliv och unkna värderingar och vad det nu kan vara, vad betyder det egentligen? Om jag skulle ha avbrutit och ifrågasatt hennes syn på könsmönster och hur hon reproducerar dem, skulle hon blivit sur då? Eller, eftersom jag är en ensamstående, mellanålders kvinna skulle jag kanske istället sagt att även om dina lyckliga kompisar är utomlands vecka 26 kan vi gå ut och ta ett glas vin, vi kan kan snacka om feministiska saker....

Pudlar och sånt

Dagens nyhetsflöde har varit fullt av pudlar. Först ut var SJ som nu beslutat sig för att ersätta sina kunder som blivit försenade. Men ser man på - det var väl finfint. Strax därefter rusade SL till skranket och beslöt sig för gruppkompensation för alla som köper 30-dagars kort. Passar mig fint eftersom jag nog inte kommer att kunna inleda cykelsäsongen nästa vecka som jag hade tänkt.

Störst av alla pudlar var väl ändå den kungspudel som en dansk tidning gör idag när man ber om ursäkt för att man publicerat så kallade Mohammed-bilder. Jag är väldigt kluven till denna ursäkt. Förvisso behöver man ju inte kränka folk med vett och vilje genom att uppmana folk att rita tokbilder om man vet att människor blir ledsna. Men å andra sidan måste tryckfriheten och yttrandefriheten upprätthållas. Vad sjutton blir det av oss annars.

I morse möttes jag föresten av en person som mötte min framsträckta hand med ett tydligt - JAG TAR INTE I HAND. Nej, så klart svarade jag. Förlåt, det borde jag tänkt på.

Att en läkare inte vill ta i hand i dessa förkylningstyder ska man kanske vara glad för. Men jag fick penicilin och hostmedicin.

Titta gärna här för mer information om dagens händelser.

Ack Sundbyberg

Igår kväll när jag gick och lade mig var det snöstorm. Det var inställda tåg och det var trafikkaos. Igår rasade tak in i parti och minut. Idag har jag vårkänslor. Idag var det ljust när jag gick hemifrån och snön börjar faktiskt ge med sig. Det spritter lite i kroppen och kanske kanske kan cykelsäsongen komma igång inom kort.

Och, samtidigt som jag skriver dessa ord börjar snön vräka ner igen. Nä, jag vägrar ge upp hoppet. Nästa vecka går tunnelbanekortet ut - det finns ingen lag på att man ska köpa nytt.

I avvaktan på våren vill jag att du ska lyssna på en låt om min hembyggd. Den kom förra veckan och jag har väntat på att kunna dela med mig. Vassego.

Din nästa

Satt som vanligt lite i mina egna tankar på tunnelbanan i morse. Det är snökaos i Stockholm men jag som bor på en linje som är en RIKTIG tunnelbana behöver inte bry mig så mycket om det. Långt nere under marken når nämligen inte kaoset, lyxigt och tryggt.

Hur som helst, där satt jag i mina tankar och med hörlurarna på. Bredvid mig satt en man och grejade med sin mobil. Då kommer en annan man fram och ser lite vild ut i blicken. Ja, i övrigt såg han väldigt städad ut men som sagt lite stressad såg han allt ut.

-Snälla, sa han till mannen med telefonen, jag betalar.

Han pekade på telefonen och såg ännu mera jagad ut.

-Jag har försovit mig och jag har ingenting, ingen telefon och ingenting. Om jag får ringa ett snabbt samtal så betalar jag, jag har försovit mig.

Mannen med telefonen såg förskräckt ut och tog ett stadigare grepp om sin telefon. Den svårväckte mannen, som för övrigt var i femtiårsåldern och som sagt proper och välklädd tittade vädjande på honom.

-Nej, hasplade mannen med telefonen ur sig, det är en jobbtelefon.

Hm, jag undrar vad det spelar för roll. På mitt jobb är det okej att undsätta en nödställd. Jag tror få arbetsgivare skulle tycka illa vara om du skulle hjälpa en medmänniska. Jag tog upp min telefon och sträckte den mot mannen som inte kunde tacka nog. Han fick tag på sin arbetskamrat som lovade att möta upp honom så han kunde få skjuts den sista biten, han skulle också ta med en väst som mannen glömt hemma.

Så här är det, mannen som bad att få låna telefonen var av ett annat etniskt ursprung än svenskt. Av allt att döma kom han från något land på kontinenten Afrika Min bedömning av jobbtelefonmannens snabba nej till att låna ut telefonen är att detta hänger ihop. Om det hade varit en kotlettfrisyr som ställt samma fråga hade svaret med all sannolikhet blivit ett annat. Det är jag helt säker på. Frågan är, hur hade jag reagerat med de förutsättningarna?

Stad i ljus

När jag cyklar till jobbet på morgonen önskar jag att jag kunde dokumentera det makalösa ljus som silar ner över staden. Det är fantastiskt och får mig att vilja cykla förbi kontoret och bara fortsätta längs vatten och vägar. Även om jag hade en jättedyr kamera och även om jag hade gått massor av fotokurser hade det inte gått att få det fångat genom en lins.

Om ett par veckor är ljuset slut. Varje morgon kommer att vara helt inbäddad i mörker och jag kommer att krypa ner i tunnelbanan. Ser inte fram mot det.

Höstsnuva

för andra dagen i rad har jag kännt mig tvungen att nytja tunnelbanan istället för pedalkraft eftersom snuva och huvudvärk gjort att fysisk aktivitet inte varit så lockande. Det kan konstateras att jag blivit beroende av den där stunden med vind i håret och inte alls känner mig särskilt redo att börja jobba när jag istället suttit stilla på en bänk. För att komma igång blir det lite, vad jag hoppas passande, pausmusik.