Har jämställdheten gått för långt?

Inför valet i Argentina för ett par år sedan såg jag ett reportage på tv. Reportern frågade unga människor om varför de röstade som de gjorde. De unga (företrädelsevis män) som tänkte rösta på den starkt konservativa kandidaten motiverade detta med att feminismen gått för långt. Ett så konstigt motiv kan jag tycka men det var ett faktum. Att man i ett superojämställt land med massiva problem med feminicidos - ja det finns ett särskilt ord för mord som utförs med rent kvinnohat som motiv - tycker att feminismen gått för långt?

I Europa har vi fortfarande ett extremt ojämställt arbetskraftsdeltagande. Det vill säga, män får betalt för det arbete de gör medan kvinnor jobbar gratis i hemmet. När kvinnor väl jobbar får de mindre betalt för lika arbete. Det är faktiskt helt galet och bara ett litet exempel på ojämställdhet. Nu rustar Europa. När det händer blir det ännu tydligare att kvinnor ska stå för markservicen som inte kommer ge vare sig medaljer eller parader. Som väl är står kvinnor heller inte främst i linjen för krigshetsen.

Nåväl, hur är det - har jämställdheten gått för långt? Det är tydligen en relevant fråga även i Sverige. När vi idag firar internationella kvinnodagen ställs den från på riktigt på seminarier och debatter. Samtidigt som vi tuggar om samma behov av reformer i vårt land för att få ett mer jämställt land funderar en del på om det gått för långt? Vi tar sjumilakliv baklänges just nu. För kvinnor, transpersoner, för queers och för män som förstår att de också har att tjäna på jämställdhet. Har verkligen, verkligen jämställdheten gått för långt?

Jag brukar uppmana till fest denna dag. Jag bryter det mönstret och säger istället, UPP TILL KAMP!