Fortsätt bara läsa om du sett den utmärkta serien Adolecence på Netflix. Har du inte sett den, gör det och kom sedan tillbaka!
Så, till dagens text.
It´s the violence stupid!
För ett par veckor sedan satt jag i bastun på Friskis. Diskussionen hade pågått ett tag om det ökande våldet i skolan. Fackliga representanter berättade om våldsamma incidenter de utsatts för i sin arbetsmiljö. Hemska historier som lett till polisanmälningar. "Det är förskräckligt" sa min bastugranne, "lärarna får ju inte ens ta tag i en våldsam unge och ge dom en tillrättavisning"..... Jag började fundera på det där, varför vi bara pratar om våld som lösning? Till och med när det gäller vuxna som ska ta hand om barn.
Sen såg jag Adolecence - till en början en hemsk gestaltning av ett barn som misstänks för ett allvarligt brott, en pappa som uppenbarligen bär på mycket smärta och ilska och en totalt dysfunktionell skola som helt tappat greppet om sin uppgift. Fler uppgivna och oförstående vuxna, en vardag fylld av våld och mera våld och så klart dåliga förebilder på nätet. Serien tar upp incells, mobbing, maktlekar och mera våld. Barn som växer upp med en vuxenvärld som antingen inte ser eller helt resignerat. Men framför allt som tolererar och till och med bejakar våld.
Adolecence har inget lyckligt slut. Möjligen ett hopp i form av en pappa som vill bryta mönster (men inte lyckas). Serien ställer frågor som vi behöver prata om och som måste besvaras. Hur har våra barn det? På skolgården? På nätet? Hemma? Och vad gör vi åt det? Vi pratar om vuxna lärares arbetsmiljö. Mycket viktigt! Vuxna som upplever våld från elever på skolan till den grad att det polisanmäls. Har vi tänkt på vilken arbetsmiljö våra barn lever i varje dag - hur ser det ut för dom? Hur mycket våld låter vi dom tåla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar