Din nästa

Satt som vanligt lite i mina egna tankar på tunnelbanan i morse. Det är snökaos i Stockholm men jag som bor på en linje som är en RIKTIG tunnelbana behöver inte bry mig så mycket om det. Långt nere under marken når nämligen inte kaoset, lyxigt och tryggt.

Hur som helst, där satt jag i mina tankar och med hörlurarna på. Bredvid mig satt en man och grejade med sin mobil. Då kommer en annan man fram och ser lite vild ut i blicken. Ja, i övrigt såg han väldigt städad ut men som sagt lite stressad såg han allt ut.

-Snälla, sa han till mannen med telefonen, jag betalar.

Han pekade på telefonen och såg ännu mera jagad ut.

-Jag har försovit mig och jag har ingenting, ingen telefon och ingenting. Om jag får ringa ett snabbt samtal så betalar jag, jag har försovit mig.

Mannen med telefonen såg förskräckt ut och tog ett stadigare grepp om sin telefon. Den svårväckte mannen, som för övrigt var i femtiårsåldern och som sagt proper och välklädd tittade vädjande på honom.

-Nej, hasplade mannen med telefonen ur sig, det är en jobbtelefon.

Hm, jag undrar vad det spelar för roll. På mitt jobb är det okej att undsätta en nödställd. Jag tror få arbetsgivare skulle tycka illa vara om du skulle hjälpa en medmänniska. Jag tog upp min telefon och sträckte den mot mannen som inte kunde tacka nog. Han fick tag på sin arbetskamrat som lovade att möta upp honom så han kunde få skjuts den sista biten, han skulle också ta med en väst som mannen glömt hemma.

Så här är det, mannen som bad att få låna telefonen var av ett annat etniskt ursprung än svenskt. Av allt att döma kom han från något land på kontinenten Afrika Min bedömning av jobbtelefonmannens snabba nej till att låna ut telefonen är att detta hänger ihop. Om det hade varit en kotlettfrisyr som ställt samma fråga hade svaret med all sannolikhet blivit ett annat. Det är jag helt säker på. Frågan är, hur hade jag reagerat med de förutsättningarna?