Från sorg till glädje

Igår var det en dag med tillbakablick och sorg. Idag är det en dag med tillbakablick, glädje och framåtblick. Solen skiner som den brukar den 13 oktober och det är lite kallt och nypigt.

Min äldsta dotter som är 19 år är född i maj. Hon älskar vår och framför allt sommar. Ju varmare ju bättre. På hösten är hon lite småtjurig och vintern är inget som smäller högt. Min yngsta däremot som är född just denna dag, den 13 oktober älskar höst och vinter. Hon vill ha det mörkt och murrigt med tända ljus och varma täcken. Undrar om födelsetiden har någon betydelse. (Ja, inte tiden på dygnet för dom är födda 21.30 resp 21.33).

Idag för 17 år sedan föddes alltså min lilla unge. Nu är hon inte så pyttig längre men lika söt. Kan konstatera att när yngsta ungen blir myndig om ett år kan jag inte skylla dom extra kilona på graviditeten längre, det svider så klart lite. Nåja, hon är stor och hon flyger högt. Inte lika nära solen längre med mindre risk att bränna sig, men hon flyger högt. Det är bra!

Sällskap på tunnelbanan

Tog tunnelbanan till jobbet idag. Det händer inte så ofta eftersom jag vanligtvis cyklar. I morse kände jag mig dock lite seg så det fick bli transport. Som vanligt var jag så klart inte ensam. Det är liksom själva grejen med kollektivtrafik. Av alla var det dock en kvinna som utmärkte sig extra.

Det var en kvinna i min egen obestämbara ålder, du vet - mellanåldern - som bestämt skulle delge alla oss andra hela sitt liv. Det är ju inte jätteovanligt att man tvingas överhöra telefonsamtal så för all del. Jag fick på tio minuter veta att kvinnan ifråga nyss bytt jobb, att hon trivs bra på det nya departementet och dessutom väldigt mycket om hennes semesterplaner.

Hon har barnen hela sommaren, antar att barnens pappa har för mycket att stå i. Det är okej sa hon men vecka 26 skulle jag gärna träffas och ta ett glas vin. Jasså, ni är utomlands då. Vi tänkte åka till High Chaparall, men det gillar nog inte dottern *fniss*, men däremot grabben. Det vet man ju hur det är med killar och pickadoller.

En person som pratar högljutt om saker och ting och faktiskt tvingar mig att ta del av både privatliv och unkna värderingar och vad det nu kan vara, vad betyder det egentligen? Om jag skulle ha avbrutit och ifrågasatt hennes syn på könsmönster och hur hon reproducerar dem, skulle hon blivit sur då? Eller, eftersom jag är en ensamstående, mellanålders kvinna skulle jag kanske istället sagt att även om dina lyckliga kompisar är utomlands vecka 26 kan vi gå ut och ta ett glas vin, vi kan kan snacka om feministiska saker....

Fegis

Det blev ingen cykel idag. Solen skiner förvisso men det kändes ändå för vintrigt. Jag får väl erkänna att jag faktiskt är lite rädd för halkan. Jag är inte helt säker på att jag håller mig på två hjul om jag ger mig ut. Det gick ju illa för ett drygt år sedan och den smällen vill jag inte uppleva igen.

Annars har helgen mest bestått av missade planer. På fredagen skulle jag gå iväg på lite after work med mina gamla arbetskamrater men eftersom jag inte fick tag på yngsta dottern som glömt sin telefon hemma åkte jag hem. Väl hemma försvann bägge döttrarna snabbare än vinden till sina respektive aktiviteter och där satt jag framför let´s dance och kände mig blåst.

På lördagen skulle jag ut och svinga en bägare med goda vänner och återuppleva garagebandens tid. Men, eftersom den där lilla tonårstjejen som fått barn och som jag berättat om tidigare skulle komma förbi tänkte jag ansluta lite senare. Jo tack, hon dök upp först klockan halv nio och då var det ju så dags för en trött mellanålders kvinna att komma igång.

Nåja, jag avslutade i alla fall helgen på topp genom att kolla in Agenda på söndagskvällen. Han den där Björklund kan ju inte vara riktigt riktig. Han säger att den skattesubvention som staten ger för RUT-tjänster lönar sig för staten behöver inte betala ut A-kassa och får in skatt. Ja, det är bra - jag har länge hävdat att det är bättre att ha folk i arbete än i a-kassa. Men, samtidigt påstår han att samma förhållande inte skulle gälla om dessa hemarbetare istället var anställda inom offentlig sektor och tog hand om våra gamla och våra barn. Jag fattar inte det där. Det blir väl ändå samma sak, fast andra mottagare av "subventionen". Det är väl fortfarande så att a-kassekostnaden försvinner och även offentliganställda betalar väl skatt?

Det är mycket nu

Det är svårt att vara tonårsförälder. Det är oerhört nervöst att försöka guida döttrarna rätt utan att bli tjatig till döds. Att förstå utan att klampa in på marker där man inte har att göra. Att hela tiden vara orolig men undvika att vara hönsmamma. Hur motiverar man utan att vara tjatig? Herre gud, jag har varit där, jag minns det som igår och jag vet vilka grynnor man kan gå på. Det är svårt att acceptera att man inte kan rädda barnen från allt och att dom kommer att göra samma misstag som jag själv gjort. Jag vet allt men jag fattar ingenting.

Det är svårt att vara engagerad. Man blir lätt självutplånande i engagemanget och liiite martyr när andra inte drar sitt stå till stacken. Det är faktiskt inte särskilt smickrande för en själv att vara så där du vet - lite gnällkärringsaktig. Ännu mer besvärligt blir det när man ställs inför fullbordat faktum i beslut som någon annan tagit trots all tid man själv lägger ner. Utförsäljning av bostadsbolaget. Är det verkligen okej att sälja 25 % av den lokala allmännyttan under "mitt överinseende"? Nej, men vad gör vi nu då? Jävla politiker!

Det är hårt att vara Bajare, ha sitt älskade lag på kvalplats och när Lasse Eriksson - hjälten - får sparken. Det är jobbigt att veta att matchen mot BP ikväll kan gå hur som helst. Alla, två av två, anfallare är avstängda och resten av laget verkar vara skadat. På lördag ska jag i alla fall vara på Söderstadion, det är alltid något.

För övrigt tycker jag det är alldeles för dyrt att gå på jazzfestivalen och även om Janis så klart bara finns där i anden så attans vilken uppställning dom har i sommar.

Hardcore

Jag är feminist. Det antar jag att du är också. Det tog mig några år i livet att förstå vad det handlar om men när jag väl gjorde det så var det glasklart. Jag har två döttrar, jag såg det klart när jag besökte dom i skolan när de var små.

Sedan när jag väl gjort upptäckten såg jag mig omkring och insåg alla saker som varit dolda i historiundervisningen. Inte läste vi om Rosa Luxenburg och sufragetternas kamp. Allmän rösträtt infördes 1921 men vems var kampen. Vad vi däremot har är bostadsbidrag, barnbidrag, föräldraledighet, dagis, äldreomsorg - allt är resultatet av kvinnokamp. Vi har kommit en bit men attans vad långt vi har kvar.

Jag är inte ute och firar på stan idag, jag väljer att såsa runt hemma. Varje dag är för mig en kampdag och jag är inte nöjd med att 364 dagar uppenbarligen är mansdagar. Jag vill inte att mina döttrar ska ha 20% lägre lön, sämre vård och i största allmänhet sämre livsförutsättningar.


Jag är inte bara feminist, jag älskar fotboll också. I alla fall när Bajen spelar. Igår var jag på försäsongsmatch - det måste man vara minst en gång per år om man vill kalla sig hardcore. Som vanligt var det isande kallt och som vanligt var jag för dåligt klädd. Med djupfrysta fötter såg jag Bajen spöa Örebro med 2-1. Inget skönspel men Igor Armas blir rolig att följa. Egentligen skulle jag visa några riktig hardcore-bilder här, du vet kortbyxor och snö men datorn verkar inte vilja prata med Blogger idag så det blir inget av med det.

Istället önskar jag dig att ha en häärlig 8:e mars.

Ursprung och stolthet

Befinner mig på golvet på mitt flickrum i byn utanför den lilla staden som jag flydde från som tonåring. Jag hatade verkligen rummet, byn och den lilla staden och njöt av att ta tåget härifrån när gymnasiet väl var över.

Har några höstlovsdagar med döttrarna och en inlånad fjunig tonårspojke som äldsta dottern med ljus i blick visar alla dom sakerna som jag borde sett. Sjön, affären där mormor jobbade, kossorna, husets alla prång och vrår. Jag kommer ihåg första gången jag tog någon hit och visade upp bygden med samma entusiasm. Då såg jag något nytt själv också.

Jag flydde härifrån med glädje och jag tycker det är lika härligt att komma tillbaka varje gång. Jag blir varm i kroppen när jag ser mina döttrar njuta av att vara här och trampa dom stigar som jag trampat upp. Jag tänker på dom som flytt i panik på grund av helt andra orsaker än jag. Krig, fattigdom, svält. Dom kan inte komma hem och visa upp hus eller stigar för sina första kärlekar eller för den delen sina barn. Det måste vara svårt att finna sig i.