Vardagsrasism

På twitter sprider sig just nu små miniberättelser om vardagsrasism. Människor delar med sig av upplevelser som är så absurda att man knappast tror att det är sant. Mitt bidrag handlade om alla de ifrågasättanden mina barn mött genom åren. Typ, "jaja - men vad kommer dom från egentligen?" Allt för att de har en mörkare hudfärg än jag.

Miljön jag växte upp i är full av vardagsrasism och fördomar. Det blir tydligt när man hälsar på. Du vet, små kommentarer som "ja, du vet - dom kan ju tro att man är polack" underförstått en sån som stjäl och snattar. Eller, "dom är ju så tacksamma dom där thailändskorna, att dom får komma hit...".

Själv är jag uppvuxen i ett ickerasistiskt hem. Idag pratade jag med dottern om det och funderade kring varför. Här i SD-land, bland folk som utan att blinka kan uttrycka sig generaliserande och rasistiskt utan att blinka, hur håller man sig från att bli likadan?

Jag tror det beror på min farmor. Hennes uppväxt var fattigdom. Hon gjorde en klassresa men glömde aldrig vart hon kom ifrån. Jag tror hon lärde min pappa att tolerera och acceptera det annorlunda men framför allt att alla kan ha det svårt ibland. Min farmor glödde förvisso av klasshat men hon älskade människor. Oj vad jag önskar att jag hade hunnit prata mer med henne.