Sista striden det är

Jag har berättat förut hur jag blev övertygad feminist. Det var i skolan när jag var på besök när äldsta dottern gick i tvåan och yngsta på sexårsverksamhet. De häskartekniker och det sätt som lärarna använde mot flickor och pojkar fick mig att förstå hur djupt rotade problemen är. När jag läser på olika sociala forum om ungar som börjar i skolan idag inser jag att inte mycket har hänt.

Fröknar som kallar en Julius som kommer med ett hårspänne i håret för "lilla Julia". Fröknar som kör bort en pojke från klätterställningen där han leker med flickorna "för att killar ju är så våldsamma". Historierna är så många och dom fortsätter dag ut och dag in. I olika skepnader tills dom slutar i att kvinnor gör 75 % av det obetalada hemarbetet och tjänar 80 % av mäns lön. Alltså, det är så tröttsamt. 

Med twitter i högsta hugg och med bloggar och facebook sprider sig dock dessa berättelser som en löpeld. De sprider sig och möter rädda män som är vana att kunna hota och hata ifred. Det är en vägg av feministiska historier som låter sig berättas. Och det är underbart. Jag tänker att fast jag blir så arg att jag nästan skakar när det massiva kvinnohatet - från krav på inskränkt aborträtt till mobbing av små barn i skolan och hot om straffvåldtäkter när någon säger en åsikt breder ut sig i media - så är det underbart. Jag tror nämligen att vi är på randen till något nytt.

Det är någon som hör när jag skriker - och hon är min syster!