Det är mycket nu

Det är svårt att vara tonårsförälder. Det är oerhört nervöst att försöka guida döttrarna rätt utan att bli tjatig till döds. Att förstå utan att klampa in på marker där man inte har att göra. Att hela tiden vara orolig men undvika att vara hönsmamma. Hur motiverar man utan att vara tjatig? Herre gud, jag har varit där, jag minns det som igår och jag vet vilka grynnor man kan gå på. Det är svårt att acceptera att man inte kan rädda barnen från allt och att dom kommer att göra samma misstag som jag själv gjort. Jag vet allt men jag fattar ingenting.

Det är svårt att vara engagerad. Man blir lätt självutplånande i engagemanget och liiite martyr när andra inte drar sitt stå till stacken. Det är faktiskt inte särskilt smickrande för en själv att vara så där du vet - lite gnällkärringsaktig. Ännu mer besvärligt blir det när man ställs inför fullbordat faktum i beslut som någon annan tagit trots all tid man själv lägger ner. Utförsäljning av bostadsbolaget. Är det verkligen okej att sälja 25 % av den lokala allmännyttan under "mitt överinseende"? Nej, men vad gör vi nu då? Jävla politiker!

Det är hårt att vara Bajare, ha sitt älskade lag på kvalplats och när Lasse Eriksson - hjälten - får sparken. Det är jobbigt att veta att matchen mot BP ikväll kan gå hur som helst. Alla, två av två, anfallare är avstängda och resten av laget verkar vara skadat. På lördag ska jag i alla fall vara på Söderstadion, det är alltid något.

För övrigt tycker jag det är alldeles för dyrt att gå på jazzfestivalen och även om Janis så klart bara finns där i anden så attans vilken uppställning dom har i sommar.