Hade tänkt skriva om föräldraskap idag. Om att vara mamma i ett samhälle där faderskapet är omgivet av så mycket mystik och skimmer att det måste diskuteras i en radioserie. "Kända personer talar om sina frånvarande fäder"-typ. Där mödrarskapet fortfarande är det naturliga tillståndet och där närvarande mödrar är självklara. Började men kände att det tog emot. Mina ungar är ju stora nu och det har fakriskt varit härligt hela tiden, utom när det har varit sjukt jobbigt. När det varit slitigt och skämmigt för man tror man är misslyckad eftersom man som mamma borde veta hur man gör och hur man beter sig. Annars har det varit perfekt.
Det är det stora bekymret med mammaskapet är enligt mig att det finns så otroligt många föreställningar kring att det ska komma naturligt, att man bara ska kunna. Och, att jag som har resurser i övrigt som utbildning och tillhörighet och familj borde ju fixa även det här. När jag väl insåg att det inte är så enkelt blev livet så mycket lättare att hantera. Det var i ungarnas tonår det blev besvärligt. När det börjar snurra och alla hormoner vaknar. När ilskan sprutar ut genom ögon och mun på de där små liven. När känslostormarna river i knutarna. Då var det inte så lätt.
Även om jag vanligtvis är den pratglada typen var det väldigt tufft att komma ut som "misslyckad" tonårsmamma. Man ska ju ha fin kontakt med sina döttrar. Sitta och mysa över en kopp te och fnissa och så. Inte springa gatlopp och jaga när oron för deras vardag river i en. När jag väl släppte den sinnebilden blev det bättre. När jag upptäckte att många omkring mig hade det på liknande sätt. Det var när jag hittade den hjälp som faktiskt finns att få som vi började ta oss framåt. När jag väl tog till mig det faktum att allt inte är en dans på rosor utan ibland ganska taggigt. Då stannade den där torktumlaren som jag åkt runt i under två år och jag kunde räta på ryggen.
Att vara mamma kommer inte naturligt. I synnerhet inte till en tonåring. Man måste lära sig längs vägen. Det gäller alla, det är jag säker på. Ett tips till dig som har det jobbigt. Försök att ta hjälp. Med dina egna mönster och känslor och med relationen till ditt barn. Tänk på att det finns en sak som är jobbigare än att vara förälder till en stökig tonåring. Det som är jobbigare är att vara tonåring. Försök minnas hur du själv tänkte och resonerade (eller inte tänkte och resonerade). Sätt upp rimliga regler och förhållningsorder. Kadaverdiciplin funkar inte. Kom också ihåg att när en gräns överträds så har den inte försvunnit, den har bara överträtts.
Och du, prata om det. Prata med folk om hur jobbigt det är. Det är alltså inte ett misslyckande att vara tonårsföräder, det är en fas man går igenom. Det kan jag säga som kommit ut på andra sidan. Det går över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar