Nej, dom gör ju inte det. Dom slår sig fria och biter och river och gör allt för att stå på egna ben. Ju mer du försöker ju mer kämpar dom emot. Det är deras jobb liksom ditt är att vara orolig för varje steg dom tar så navelsträngen nästan brister.
Men plötsligt händer det. Dom tittar en in i ögonen och säger, "mamma - jag fattar att du var orolig och att jag kunde gjort det annorlunda". Eller, ännu hellre - "mamma, min kompis behöver råd och jag vet att du är bra på sånt här...". Då försvinner alla dom där sömnlösa nätterna, all den där oron. Då smälter hjärtat och väller över av stolthet och kärlek.
Snart är jag klar med att vara mamma till tonåringar. Snart är det över och inte för att jag saknar det men det var en lärorik tid. Till dig som har det framför dig, kom ihåg det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar