Igår var det match. Det var en underbar match. Vi gjorde inte bara mål och vann, vi gjorde det vackert och med spelglädje precis som det ska vara när det är Bajen. Det var en härlig kväll trots att jag för första gången i mitt liv lite rädd när jag gick dit. Insåg det först efter ett tag när jag kände hur jag frös fast det inte alls var kallt. Jag vill upprepa detta JAG HAR ALDRIG VARIT RÄDD FÖR ATT GÅ PÅ FOTBOLL, vare sig på "riktiga" derbyn eller annars. Men igår var jag det. Det beror på det hat som jag blivit utsatt för under helgen av den lilla enkla anledningen att jag ifrågasatt om det är okej att skrika ut kvinnohat i fotbollspubliken.
I fredags skrev jag och fem andra supportrar en artikel i Aftonbladet. Den handlade om hur mycket vi älskar fotboll och supporterkultur men hur mycket vi samtidigt ogillar sexismen på läktarna. Det är inte så att knullafittaramsor är på något sätt dominerande. Men dom finns där och dom är trista. Väldtäktsramsor är ännu värre och det behöver vi prata om! Det var budskapet i artikeln.
Själklart ledde denna artikel till en massa hat. Det gör det alltid när man sticker fram en åsikt som kan tänkas vara lite feministisk i kanten. Vi har blivit kallade både det ena och det andra. Trots att vi var tre kvinnor och tre män som skrev under artikeln har hatet främst riktat sig mot oss kvinnor även om männen så klart inte skonats helt.
När jag kom hem igår läste jag en artikel om manliga privilegier i universitetsvärlden. Det är så tydligt att det skulle kunnat vara samma rädda män som skrivit kommentarerna under den artikeln som dom som skrivit om oss. Var denna farliga fråga än lyfts är det samma visa.
Oviljan att agera och rädslan för att förlora privilegier har visat sig från sin sämsta sida. Folk som säger sig hålla med egentligen har tittat bort när vi blivit kallade horfittor som ska straffknullas (om vi har turen att få leva). Istället har man förvanskat vår text och brett på hatet. Jag skulle verkligen vilja att du, om du orkar och har tid, läser dessa båda nedanstående texter och funderar över hur feministhatet fungerar. För mig som fotbollsälskare är det nämligen viktigt att det blir rätt. Jag hatar också att få åsikter klistrade på mig, jag har egna så det räcker.
Detta är dock bara ett exempel på hur det kan fungera, och kanske ett av dom "snällare". Att länka till alla hatforum känner jag blir för mycket så jag låter bli.
Bloggen är ett typiskt exempel på medvetet eller omedvtet misstolkande av ett försök att komma till tals i en viktig könsmaktsfråga. Den skiljer sig inte från andra försök att skydda maktstrukturerna. Det blir än tydligare när man läser igenom kommentarerna i sin helhet. (Själv har jag bett författarna till bloggen ovan nyansera eftersom dom hänvisar till den artikel jag skrev under men hittills har det inte hänt).
Hur som helst. Igår ville så klart några av de som hatar markera. En kvart in i matchen började ett gäng på min läktare skandera att man ska våldta några horor. När visselkören bakom mig överröstade ramsam och buropen från andra sidan ljöd ut i tv-sofforna runt om i landet (enligt dom sms som ramlade in) kände jag mig oerhört tacksam. Visserligen har jag fått massor av hejarop vid sidan av också men att känna det på plats bland de sina är något annat.
Det kan vara värt att fundera över när man tar ställning, vem man representerar när man uttalar sig för flera! Hatarna på nätet, den lilla innersta klicken, eller dom som kanske inte höjer sin röst så ofta. Dom som behöver någon som sticker ut hakan för att våga och orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar