Vardagsrasism

För någon vecka sedan gjorde min ohängda dotter misstaget att sitta på en gräsmatta utanför vårt hus tillsammans med några klasskamrater som rökte vattenpipa. Det får hon så klart inte göra. Eller, hon får sitta där men inte röka vattenpipa alltså.

Hur som helst så var det en granne i huset mitt emot som inte gillade detta. Hon gick till ungdomarna och sa ifrån. Det tycker jag är bra. Om fler sa ifrån när dom ser ungdomar göra fel saker så skulle världen bli lite trevligare.

Om hon bara hade nöjt sig med det.

När en tonåring blir tillsagd att inte bete sig på ett särskilt sätt reagerar dom vanligtvis med att fräsa ifrån. Det har liksom ingen betydelse om dom har rätt eller fel. Då måste du och jag som vuxna bete oss värdigt och agera på ett moget sätt.

Det klarade inte min granne. Eftersom flera av ungdomarna i gruppen är första generationens svenskar så tog kvinnan tillfället i akt. "Jävla svartskallar", sa hon. "För er finns inget hopp". Till råga på allt hade kvinnan i fråga mage att berätta för mig att hon skällt ut ungdomarna och sagt just "svartskalle". Hon sa också att "nästa gång jag ser dom ska jag ge dom på käften".

Jag undrar, hur ska vi kunna uppfostra våra ungar med sådana vuxna omkring sig. Hur ska jag kunna lära dom att inte kränka varandra eller andra om dom inte själva möts av respekt. Jag vet att flera av ungdomarna i fråga kan vara väldigt krävande och irriterande men att sjunka så lågt som min granne gjorde! Om vuxna människor öppet och utan motkraft kan kalla barn för svartskallar och hopplösa fall, då är vi illa ute.

Jag sa ifrån, jag hoppas att du gör samma sak när du får tillfälle!