Otillräcklighet

Det gör otroligt ont när folk drar i en till den gräns att man nästan går sönder. Det gör ont att inte räcka till. Kraven är oändliga och jobbet utan ände. Ungarna som revolterar, jobbet som är för lätt och för svårt på samma gång. Det är helt enkelt inte roligt.

Statsbudget, bråk, kulturproposition, äcklig mat, "jag tänker inte komma hem", lakan som behöver vikas för att få plats i skåpet, "jävla kärring", sopa golvet, bär ut till återvinningen, motionera, handla, lokalpolitiken, styrelseuppdraget, måla om, leta efter försvunnen pappa, städa, planera, föräldramöte, var bestämd - men inte kväva.....

Alltså, det finns ju dom som går genom livet utan alla måsten. Hur gör ni?