I mitt hus där jag bor

Vaknade i morse av att min äldsta dotter förde lite oväsen i badrummet. Det var helt okej för det var ju dags att gå upp. Klev upp och drog ifrån gardinerna och tittade ut över mitt lilla torg. Mina grannar från huset mitt emot - hundtanterna - var redan uppe och några andra hastade uppför backen mot tunnelbanan. Skönt att jag inte har så bråttom till jobbet. Viker lite tvätt.

Frukost med öppen balkongdörr. Morgontrött dotter framför MTV i vardagsrummet. Radion på P1. Kaffebryggaren puttrar, oj den behöver verkligen kalkas av. Andra dottern och jag prasslar med varsin del av morgontidningen.

- AAArgh jag hittar inga strumpor!!!
- Har du strumpbyxor jag kan få låna.
- ...ta åtminstone en frukt....

Pang, igen med dörren. Ah, en liten lugn stund med en kopp kaffe till innan det är dags att gå.

Ut genom dörren. Låsa. Ner för trappan. Jag bor på tre trappor (utan hiss), på vägen ner möter jag yngsta på våningen under. Hon har tydligen glömt något och måste rusa hem. En dörr står öppen. Förskolebarn, pyssel, allt ska med i ryggan.

- Kom nu mamma, kom nu!

Ytterligare en trappa ner rusar den nyblivne gymnasistpojken ut genom sin dörr. Vår "vaktkatt" sitter utanför dörren och konstigt nog hinner grannpojken sätta sig på huk och klappa den innan han rusar vidare. Solen skiner och folk ler mot varandra eller stirrar stint ner i backen. Själv har jag glömt mobilen och rusar upp för trapporna igen. Väl ute på nytt har förskolefamiljen hunnit ut. Vi byter några ord, dom har varit på Mallis och varit lite sjuka men haft trevligt ändå.

Jag går genom dörrarna till T-banan för idag ska jag inte cykla, trots det fina vädret. Då snubblar lillflickan och gråter förtvivlat och jag tänker på den stress det innebär att vara heltidsarbetande småbarnsförälder och planera för snubbeltid också när man är på väg till dagis.

Alla ljud och människor i mitt hus, alla ljud och människor på vårt torg. Jag älskar att bo i stan och jag älskar allmännyttan.