Snart är friidrotts-VM slut. Jag gillar verkligen friidrott. Som 14-15 åring var min äldsta dotter en av landets alla lovande friidrottsungdomar. Häcklöpning eller längd, bägge disciplinerna gick finfint och medaljskåpet är välfyllt. Hon fanns med på sverigebästalisan för seniorer och hon skulle faktiskt inte varit sist i VM-kvalet i längd i år med sitt bästaresultat som 15-åring. Till råga på allt hade hon goda tävlingsnerver och fantastisk träningsdiciplin. Jodå, karriären var utstakad. Tillsammans har vi besökt många friidrottsarenor runt om i landet, såväl inomhus som utomhus.
Igår var jag på kulturfestival i min lilla stad. Det var sommarjobbarna på
Aggregat, kulturcentrum för unga vuxna, som hade satt ihop såväl program som delar av själva föreställningen. Min dotter uppträdde tillsammans med två andra tjejer i en egenhändigt ihopsatt koreografi. Det är ett styvt jobb att både göra koreografi och träna in föreställningen.
När jag såg alla kulturarbetande ungdomar på festivalen insåg jag väl slutgiltigt att min dotter är förlorad. Min dotter är förlorad för idrotten - till kulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar