Okej, här kommer en liten historisk historia. För ganska många år sedan drabbades jag av den Den Stora Kärleken. Det var passion och jag vet inte vad. Det var enkelt då, i 20 års åldern. Det var ständigt champagne på kylning, eller ja - i alla fall mousserande vin.
Vi möttes på Röda Rummet. Ja, inte det klassiska röda rummet utan taxifiket vid Norra Bantorget. Jag vet inte hur det kom sig men vi pratade verkligen tills solen gick upp. Vi promenerade genom stan och hamnade tillslut i min lilla etta på 19 kvadrat. Där blev vi kvar tills han fyra år senare övergav mig. Det var smärtsamt och hemskt men livet antar jag. Jag var i alla fall väldigt mottaglig för vad vet jag. Mindre än en vecka efter Den Stora Kärleken lämnat landet för sitt hemland Portugal träffade jag mina barns pappa. Det var en helt annan story med mycket mindre champagne men jag antar att det var döttrarna som knackade på. Den Stora Kärleken fick också två döttrar kort där efter.
Jag har en del kvar av Den Stora kärleken. Under lång tid hade jag till exempel kontakt med hans mamma i Lissabon. Det kanske låter helt knasigt men jag och mina döttrar har till och med varit och hälsat på henne. Sedan har jag något annat kvar också och det är jazzen och bluesen. Nu fick du läsa denna story bara för att jag skulle få en ursäkt för att spela Billie för dig.
2 kommentarer:
Vilken story som helst för att få spela Billie. Den här var dessutom bra: Varför ska det vara så förbannat svårt att gå från kärlek till kamratskap? Och varför ska det behöva smitta av sig i familjen?
Billie funkar alltid och egentligen behöver man väl knappast någon ursäkt men det är ju kul att berätta historier. angående din första fråga, det tål att funderas på. Kanske är motsatsen bättre :-)
Skicka en kommentar