lördag 28 mars 2009

Bekännelser

Jag har tråkigt. Jag har vuxit fast i min fåtölj. Jag är lat. Jag får liksom ingenting gjort. Ja, jag har fritidspolitiken, klubben och ungarna. Och så tränar jag - det är i och för sig kul. Men, annars har jag tråkigt. Jag måste verkligen komma ut mer. Jag måste verkligen vidga vyerna.

Hm, jag inser att en kris är på väg - och det är inte den ekonomiska krisen jag tänker på. Det är jag. Det är nu den kommer, mellanålderskrisen. Det är min första ålderskris. Jag har aldrig haft någon förut men nu tror jag att det är vad jag upplever.

Fast i karriären, fast i fåtöljen, fast i fällan, fast i ensamheten. Det enda som inte är fast är hullet.

Funderar på en tatuering, vad tror du om det?

5 kommentarer:

Mikael K sa...

Lat stämmer inte som ditt adjektiv, försök inte ;)
Som bokslut och markering för en ny början är en tatuering kanske kanon. Den sitter kvar, den påminner, den är din.

Anonym sa...

Ingen tatuering, (skulle va en spindel i så fall .-) )
fast du har fel, du sitter inte fast, bara en liten kris, det går över. Vi får väl ha en ny reunion snart att se fram emot...

Jah Hollis sa...

Börjar inte tatueringar kännas lite passé? Om man inte spelar i hårdrockband eller vill vara som alla andra.

Eva Nygren sa...

Någon jag känner mycket väl gjorde en tatuering som en påminnelse om en period i sitt liv som hon ville avsluta. Annars är väl uppriktigheten som sådan en bra start tror jag. När barnen blir större (du har tonåringar tror jag, eller hur?) så blir man påmind om det där, du vet, de är ju bara till låns, och vi ansvarar ju för våra egna liv först som sist. Då kan det kännas tomt och segt.

Alla smutsiga detaljer sa...

Slow, jo då. Det du ser är bara fernissa. Stentorp, ja - varför inte...en spindel fast då får det vara någonstans på kroppen där jag inte ser den. Jah, kanske det. Jag gjorde mitt första försök när jag var 18 så det är ju inget nytt. Hm, kanske borde jag börja spela hårdrock... Eva, ja jag har tonåringar. Jag tänkte faktiskt på tatueringen mer som en start än som ett avslut. Visst är det tufft när ungarna flyger men jag ser fram mot att skicka ut dem snarare för då har man gjort så gott man kan.