När man blir äldre

Vi har väl alla sagt att tiden går fort. Så himla mycket fortare nu än förr. När man blir äldre verkar tiden rusa iväg. När man är tonåring har man all tid i världen. Eller, det beror på så klart. Om man säger till en tonåring att hon eller han är för ung eller av något annat skäl får vänta då går tiden väääldigt sakta.

Hur som helst så går faktiskt tiden fortare nu än förr på riktigt. Dygnen blir faktiskt kortare och kortare och det är inget skämt. Kolla här.

Lite trött och sur

Det är den sista maj. Min farmor skulle ha fyllt år idag om hon levt Eller i morgon. Det var inte så noga med ifyllandet av böckerna på den tiden. Det blev liksom som det blev. Vi brukade i alla fall fira som idag. Min farmor var min idol när jag var liten. Jag tillbringade mycket tid hemma hos henne. Jag sov i hennes säng och sjöng med henne på hennes pensionärsklubb. Jag var typ fem och hon var väl sextiofem. Sextiofem var jättegammalt på den tiden - inte bara för att jag var liten och hon var gammal.

Jag har berättat om min farmor förut så jag nöjer mig med att tänka ett grattis till henne och en tacksam tanke för allt jag fick.

Annars är jag oinspirerad idag. Jag är lite småsur och trött. Trött på att fatta beslut och tjata. Trött på att vara tonårsmamma (får man säga så?). Jag funderar på hur jag ska hinna med mig själv. Tänk om jag någon gång skulle vilja komma vidare med mitt liv. Hur skulle det gå till? Var skulle tiden tas? Nä, ingen mening med att fastna i detta för vad skulle du göra åt det. Nej, jag tror jag ska ut och testa om min trasiga fot håller istället. Kanske ger det lite inspiration och nya krafter.

Vi säger det, så får det bli.

Bekännelser

Jag har tråkigt. Jag har vuxit fast i min fåtölj. Jag är lat. Jag får liksom ingenting gjort. Ja, jag har fritidspolitiken, klubben och ungarna. Och så tränar jag - det är i och för sig kul. Men, annars har jag tråkigt. Jag måste verkligen komma ut mer. Jag måste verkligen vidga vyerna.

Hm, jag inser att en kris är på väg - och det är inte den ekonomiska krisen jag tänker på. Det är jag. Det är nu den kommer, mellanålderskrisen. Det är min första ålderskris. Jag har aldrig haft någon förut men nu tror jag att det är vad jag upplever.

Fast i karriären, fast i fåtöljen, fast i fällan, fast i ensamheten. Det enda som inte är fast är hullet.

Funderar på en tatuering, vad tror du om det?