Idag känns det så här

Har massor att säga men inget kommer ut. Känner mig uttråkad, feg, ensam och tråkig.

Genväg

Vet inte riktigt vad jag ska tänka och känna idag så jag gör det lätt för mig. Jag tycker nämligen att "folk" beter sig lite ohyfsat ibland.

Pausmusik

Ett försök att göra dagen lite drägligare.

Aktivera dig

När jag växte upp hade jag en klasskompis som brukade komma hem till mig och smygtitta på TV. I hans hem fanns nämligen ingen TV. Jag brukade å andra sidan gärna komma hem till honom för där hände alltid någonting eftersom det inte fanns någon TV.

Så där är det nog, man kan se fördelarna i det som man själv inte har tillgång till. Själv är jag sjukt trött på TV. Jag zappar och zappar men det händer liksom ingenting. Radio däremot, det är grejer. När man lyssnar på radio finns det utrymme både att tänka och att göra andra saker samtidigt.

Alltså, inte så att jag tänker slänga ut TV:n.......

Skitsnack

Det är mycket skitsnack nu och jag vill på en gång säga att oavsett hur det är förpackat så är det just skitsnack. Det är SD i tidningen med deras tramsiga rassepropaganda. Hallå, vi går inte på det. Det räcker nu! Så är det på jobbet med förfrågningar om mer intressanta uppgifter som det aldrig blir något av.

Det är mycket skitsnack på TV också. Det är Svennis hit och ensamma mammor dit. På debattprogrammen får ingen tala till punkt och nyheterna skrapar bara på ytan. Djupet flyr undan och den färdiglagade mikro-måltiden tar över.

Sitter i sörjan och kommer liksom ingen vart. Sitter fast i skitsnacket helt enkelt.

Nå, vad gör man då? Jo man får väl ta saken i egna händer eller vad man nu brukar säga. Kanske finns det något mer intressant där ute? Kanske kan man fylla livet med något annat än jobb? Kanske kan man hitta ett nytt jobb? Men, å andra sidan - ska man inte ge det en chans? Kanske blir det bättre...

Nä, gå inte på den - det har du gjort förrut!

Fast, det är klart - det är inte särskilt synd om mig egentligen. Jag har hem och barn och snart en ny cykel och fritid och vänner. Det är märkligt hur mycket jobbet betyder för hur man mår faktiskt. Funkar det inte där så funkar det inte på andra håll heller. Kanske kunde det hända något kul nu. Till exempel att Bajen slår AIK på söndag. Snälla, snälla, det är väl inte för mycket begärt? För om det blir så står jag ut en vecka till.

Here we go!

Alltså, jag är hysteriskt uttråkad. Jag är oinspirerad och känner att tristessen verkligen kryper in under skinnet. Det måste verkligen hända något nu, annars blir jag galen! Kom igen, kom igen!

Suck

Tänk att vissa dagar bara bjuder på tristess. Solen skiner ute, det är ledig söndag och jag har verkligen ingenting inplanerat. Borde kännas underbart. Istället är jag sur och irriterad, uttråkad och lite småarg. Men - det skiter väl du i?

Pausmusik

Dom talar om bättre tider när jag talar om världens strider, ska jag sitta snällt och vänta? Och låtsas?



Natten är så lång, på lidandets perrong - jag mördas gång på gång, Jesus i Betong!



Inget att göra, inget att säga, inget att visa - inget att se!

Smärta

Funderar på det där med smärttålighet. Inser när jag ska sätta foten i golvet på morgonen att det gör ganska ont nu när svullnaden börjar ge med sig efter den senaste olyckan. Min fot är blå-gul-grön och ganska läskig egentligen. Knät på andra benet är ett stort sår som förvisso börjar läka men det kommer att bli ett fult ärr ett tag. Passar det sig verkligen för en mellanålders kvinna?

När är det dags att erkänna sitt nederlag egentligen? När är smärtan större än förmågan att fortsätta framåt? Det är ju så tråkigt att stå stilla. Kanske borde jag gjort något helt annat med livet. Kanske borde jag bli äventyrare, du vet en sån där som tar sig fram över stock och sten, över berg och glaciär och utstår smärtan.

Är smärttålighet egentligen bara en brist på kontakt med känslolivet eller är det så att smärtan är en njutning i sig? En påminnelse om att man lever? Kanske är det inte smärtan som dödar - utan tristessen.



Låt det hända något nu!

En väldigt lång dag

När jag var liten fick man inte skratta och så där i största allmänhet låta på långfredagen. Vad jag minns så var det också alltid regnigt och lite kallt och mörkt. Det enda "nöjet" som var tillåtet var att kolla på någon grynig långfilm om Jesu lidande på TV. Ut i trädgården och jobba/springa/leka var otänkbart.

Detta kan ju låta som om jag är uppvuxen någonstans i bibelbältet men så är det verkligen inte. Vet inte ens om mina föräldrar är troende men det har jag svårt att tro (ha, ha). Dock fanns det något slags nationellt påbud och lokalt social kontroll att vi ändå skulle påminnas om den där korsfästelsen. Blotta tanken på att bryta detta kändes hädiskt. Jag minns skandalen när en granne hängde ut tvätt på långfredagen, byn skakade. Ingenting var öppet någonstans och så var det långt in på 80-talet. Långfredagen var vikt åt tristess.

Idag är det så klart annorlunda. Ingen vila, bara mer påskgodis. Jag är som du säkert vet väldigt ickereligiös men därmed inte emot lite existentiella funderingar. Kanske vore det bra att ändå ha en dag av eftertanke. Inte med nödvändighet en religiös sådan utan en mer personlig. Hm, ska testa det någon gång. Att sänka tempot.

Får man säga Glad Påsk?

Bekännelser

Jag har tråkigt. Jag har vuxit fast i min fåtölj. Jag är lat. Jag får liksom ingenting gjort. Ja, jag har fritidspolitiken, klubben och ungarna. Och så tränar jag - det är i och för sig kul. Men, annars har jag tråkigt. Jag måste verkligen komma ut mer. Jag måste verkligen vidga vyerna.

Hm, jag inser att en kris är på väg - och det är inte den ekonomiska krisen jag tänker på. Det är jag. Det är nu den kommer, mellanålderskrisen. Det är min första ålderskris. Jag har aldrig haft någon förut men nu tror jag att det är vad jag upplever.

Fast i karriären, fast i fåtöljen, fast i fällan, fast i ensamheten. Det enda som inte är fast är hullet.

Funderar på en tatuering, vad tror du om det?

Logistik

Jag gillar verkligen, verkligen inte att städa. Idag måste det dock ske. Det ska bli adventsfint både här och där. Det ska putsas och fejas och allt ska vara klart till kl 13.

Men varför då, undrar du kanske nu? Jo, för att jag har bestämt det! Jag tycker det är så trist att det går lättare om jag säger till mig själv att kl 13 är det klart. Jag har ungefär två timmar kvar på min nuvarande lyssnarbok och den får hänga med på turen med dammsugare, mopp och trasa. Faktum är att jag är klar med köket. Gardiner är nedplockade och det ska nog funka.

När städningen är klar ska det shoppas. Hyacinter och kanske en amaryllis om jag hittar en fin. Jag ska också leta efter nya gardiner till dotterns två fönster, det blir dagens svåraste uppdrag. Sedan ska jag bära upp däcken från källaren till bilen. Jag har inte hunnit byta ännu. Allt julpyssel ska också upp, fyra trappor och ingen hiss! Så ska jag hinna slå in några klappar som jag köpt innan ungarna kommer hem från sin pappa.

När kvällen kommer ska jag och döttrarna placera ut alla tomtar, hänga upp stjärnor och ljus och vi ska kanske också baka lite lussebullar. Dom tomma kartongerna ska ner i källaren. När lussebullarna är klara är jag nog mör, ser redan fram mot att slå mig ned i juleljusets glans med en lussebulle och en liten glögg.

Grå, grå, grå

Några bloggkamrater tillhör den glada skara som varje fredag glädjer oss med bilder i olika, på förhand bestämda, färgteman. Veckans färger är rosa och vit. Det är inte mina favvofärger men idag hade de behövts. När jag vaknade i morse var världen nämligen grå. Himlen, husen, marken, ljuset allt i olika trista toner. Grått behöver förvisso inte alltid vara trist men i morse fanns det inte mycket till glädje i nyanserna.

Nåja, i kväll vänder det. Då är det nämligen dags för det första glöggkalaset. Det ska samtidigt firas födelsedag även om det förnekas från festobjektet. Jag trotsar det och säger grattis till min vän Slow Motion och ger en hint om hur vi ska fira genom att ge en bild av ett av mina missbruk.

Ideellt engagemang

Idag är jag stolt över mig själv, vilket säkert är en dödssynd i sig men det struntar jag i.

Vardan då detta?

Jo, igår glömde jag ett åtagande - ett helt ideellt sådant. Och vet du vad? Ingenting har hänt. Världen har inte rasat samman, inga folkhoprer (roligt ord, är det korrekt?) demonstrerar på gator och torg och Ågren sover faktiskt fortfarande sött fast klockan är över 10.

Vad är då grejen med detta?

Jo, jag är som så många hårt uppfostrad med både Jante och andra husgudar. Lovar du något ska du hålla det och om inte jag gör det vem ska då göra det? Ja, just det. Då får väl någon annan göra det så kan jag göra något annat!

Denna sanning predikade jag för en vän som tröttnat på sitt ideella engagemang eftersom det blev för mycket tjafs och tristess. Då så! Nu gäller det att leva som jag lär.

Ideellt arbete av olika slag är nödvändigt, roligt och givande. Jag kan varmt rekomendera det. Men, det är också en plåga och ett jävla tjafsande. Att vara lite egoistisk är nödvändigt annars äts jag upp.

Idag ska jag för övrigt förbereda nästa helgs ideella evenemang, det är jag värd eftersom jag faktiskt glömde ett åtagande igår.

Lagom är bäst...