Sitter i fotöljen och slappar. Det är lördag förmiddag och jag funderar på huruvida jag ska ta fram dammsugaren, ge mig ut och springa eller möjligtvis kanske shoppa lite. Alltihop skulle behövas men så fastnade jag framför Melrose place. Kära nån, kommer du ihåg Melrose place. Jag minns verkligen inte när det gick på TV första gången men det lär väl ha varit på 80-talet att döma av kläder och inte minst frisyrer. Vilket drama!
Nu för tiden tittar jag väldigt sällan på TV. Den kan stå på någon gång ibland men jag tittar inte. Min äldsta dotter är likadan, hon tittar väldigt lite på TV. Den yngsta tittar mer. När vi ändå ser något så inser jag att alla (åtminstone amerikanska) serier idag egentligen är fortsättningar på 80-talets serier. En del är till och med nyispelningar som till exempel 90xxx Berverly hills - vilka siffror dom nu har i sitt postnummer. Dom är bara lite mer tillskruvade än då.
Jag minns hur jag levde mig in i dessa serier och identifierade mig med olika människor som skymtade förbi. Det var oftast inte dom lyckade utan dom lite missförstådda. Du vet, hon eller han som vägrade gå på balen eller den försmådda som alltid hamnade i trubbel. Undrar vilka av karaktärerna i dagens serier som mina ungar identifierar sig med. Måste ta ett snack om det.
8 kommentarer:
Man måste ändå ge televisionen att det kan vara väldigt skön avslappning. Sedan är det förstås inte bara bra med förslappning och bröd och skådespel till folket. Men ibland är det skönt.
Beverly Hills 90210, den siffran sitter i ryggraden.
Jag har ett tredje förslag, komma över hit o dammsuga ;)
Jag verkar ha smutsat ner rejält när jag kom hem inatt..måste göra något åt det..imorgon..
Cliff, absolut - jag är inte tv-motståndare. Konstaterar bara att inget har hänt.
Clive, just det.
Jerk, jag hittar inte hem till dig ;-)
åh det är enkelt..ta flyget över till London, ta en taxi till Bicester och sen är du här :)
tv-opium-folket är en refräng jag börjar nynna på.
Disposable Heroes of Hiphoprisy. Alla gör mig glad. Sanslöst bra svart musik med röda texter. 90-talets arvtagare efter Gil Scott-Heron och Last Poets. Kolla även resten av plattan och det Michael Franti gjort med Spearhead. Men det visste du kanske redan.
Det ska jag göra.
Skicka en kommentar