Läste hemma hos en blogg-kamrat att han nu börjat känna av krisen. För honom handlar det om att de blivit två istället för tre som ska dela på samma arbetsuppgifter. På mitt jobb har vi inte blivit färre och kommer antagligen inte heller att bli det inom det kommande året men jag tycker nog att det gungar ändå. Inom kort kommer vart 12:e jobb ha försvunnit i Sverige och nog lär det märkas i allas våra kretsar.
Som sagt tycker jag redan att det gungar lite. Jag är inte värst utsatt men jag märker tydligt att saker och ting blir mycket dyrare. Mat, hyra, ungarnas behov. Plötsligt räcker jag inte riktigt till. Jag är inte säker på att regeringen kan satsa oss ur krisen men jag tror att dom kan dämpa stötarna så varför gör man inget? Det är verkligen värt att fundera över. En annan sak att fundera över är varför vi inte gör något? Var är demonstrationerna, var är diskussionerna, var är kraven från folket? I opinionsmätningarna går de borgerliga fram trots allt. Hänger det på Wanja? Jag tror det. Vem ska man vända sitt hopp till? Det känns ju inte klockrent att det är ett gäng som strax ska plocka ut 12 miljoner var i pension som bäst förstår och kan företräda oss.
Ett ljus i mörkret är ändå att cykelsäsongen har börjat. Jag rullar på min nya cykel, som jag smart nog köpte på rean i vintras, till jobbet om morgonen. Ännu är sanden inte undansopad överallt men det går hyfsat. Jag märker i och för sig att jag är lite mer försiktig efter olyckan i höstas. Vet inte om det är på gott eller ont. (Ont gör det för övrigt i rumpan så här dag två :-)).
1 kommentar:
Problemet nu är väl att det inte finns någon riktigt bra lösning. Om man tar av våra insamlade skattemedel så kommer de att minska och kanske blir det bra mycket mindre skatteintäkter när färre är i arbete. Jag vet inte, kanske måste man fundera mer på sånt som jobbdelning. Jag tror att de flesta av oss mår bra av att jobba, nämligen, ha en uppgift. Förutom kosingen, alltså.
Skicka en kommentar