fredag 10 april 2009

En väldigt lång dag

När jag var liten fick man inte skratta och så där i största allmänhet låta på långfredagen. Vad jag minns så var det också alltid regnigt och lite kallt och mörkt. Det enda "nöjet" som var tillåtet var att kolla på någon grynig långfilm om Jesu lidande på TV. Ut i trädgården och jobba/springa/leka var otänkbart.

Detta kan ju låta som om jag är uppvuxen någonstans i bibelbältet men så är det verkligen inte. Vet inte ens om mina föräldrar är troende men det har jag svårt att tro (ha, ha). Dock fanns det något slags nationellt påbud och lokalt social kontroll att vi ändå skulle påminnas om den där korsfästelsen. Blotta tanken på att bryta detta kändes hädiskt. Jag minns skandalen när en granne hängde ut tvätt på långfredagen, byn skakade. Ingenting var öppet någonstans och så var det långt in på 80-talet. Långfredagen var vikt åt tristess.

Idag är det så klart annorlunda. Ingen vila, bara mer påskgodis. Jag är som du säkert vet väldigt ickereligiös men därmed inte emot lite existentiella funderingar. Kanske vore det bra att ändå ha en dag av eftertanke. Inte med nödvändighet en religiös sådan utan en mer personlig. Hm, ska testa det någon gång. Att sänka tempot.

Får man säga Glad Påsk?

3 kommentarer:

Klarabella sa...

Ja, det får man. Glad Påsk på dig!

Jah Hollis sa...

Ja, tänka sig att vi filosoferar över samma sak. Jag hade i alla fall en heldag i gudbarnets sällskap.

Clive sa...

Jag besteg den högsta av Högdalstopparna och på det viset tog mig närmare Gud. Såg tom Kista Science tower med hjälp av min kikare.