söndag 5 april 2009

Dom osynliga

Igår när jag var på väg till Söder för att kolla Bajenmatchen fick jag syn på en person som jag känner lite så där på håll. Vi klev av tunnelbanan samtidigt och jag vet att han såg mig men vände sig bort lite för snabbt. Jag tänkte att jag ska hälsa trots det. Så, jag trampade på upp för rulltrappan och kom ifatt honom och frågade glatt om han inte kände igen mig? Jo då, han kände igen mig men hade inte sett mig.

"Jag mår inte så bra, jag har blivit bostadslös" säger han.
"Oj, vad har hänt?"
"Ja, du vet jag blev sjuk och då blev jag av med jobbet och utan jobb kan man inte betala hyran."

Självklart hör det till saken att min bekant är papperslös och gömd. Han finns alltså inte. Han kan inte gå till socialen och få hjälp och han kan inte få plats på härbärge. Desperationen är tydlig och det är uppenbart att personen i fråga inte har någon utväg. Han ville inte se mig på tunnelbanan för när vi träffades sist var vi jämlikar, det var vi inte igår.

En rikskupong, en soffa i en lokal över helgen, en påse med mat och några tidningar för att lindra tristessen, det är vad jag kan bidra med. Jag vet inte om jag är glad eller i ledsen för att jag tog dom där extra kliven i rulltrappan. Jag kan göra något gott över helgen men jag kan inte lösa problemen. Vet du om någon i din närhet är papperslös? Vet du vem som städar kontoret, dagis eller trappan i huset där du bor? Vet du var dom bor? Vet du om din dotter eller son är klasskamrat med ett papperslöst barn? Vet du hur många dom är? Min bekante har levt som gömd i nio år, när ska han få börja sitt liv.

4 kommentarer:

Cliff Hanger sa...

Jag tycker att du ska vara stolt över att du hjälpte honom över helgen i alla fall. Många hade inte gjort samma sak.

Jag känner ingen papperslös. Men en gång var det en illegalt invandrad tjej som ville ingå skenäktenskap med mig.

Liz1e sa...

f-n alltså. det gör ont i magen när jag läser ditt inlägg. ens egna vardagsbekymmer känns med ens patetiska.
vi brukade ge överblivna kläder, tidningar och burkar till en snubbe som bodde under bron i Slottsparken i Malmö, men han är inte kvar där och jag vet inte vart han tog vägen.

Frukostflingan sa...

Vad glad jag blir när jag läser detta, att det finns någon som orkar bry sig i dessa tider.
Själv har jag mött några papperslösa i krogbranschen och de har det minsann inte särskilt enkelt...

slow motion sa...

Jag är glad att du tog kliven i trappan och att jag fick läsa det här.