Dom osynliga

Igår när jag var på väg till Söder för att kolla Bajenmatchen fick jag syn på en person som jag känner lite så där på håll. Vi klev av tunnelbanan samtidigt och jag vet att han såg mig men vände sig bort lite för snabbt. Jag tänkte att jag ska hälsa trots det. Så, jag trampade på upp för rulltrappan och kom ifatt honom och frågade glatt om han inte kände igen mig? Jo då, han kände igen mig men hade inte sett mig.

"Jag mår inte så bra, jag har blivit bostadslös" säger han.
"Oj, vad har hänt?"
"Ja, du vet jag blev sjuk och då blev jag av med jobbet och utan jobb kan man inte betala hyran."

Självklart hör det till saken att min bekant är papperslös och gömd. Han finns alltså inte. Han kan inte gå till socialen och få hjälp och han kan inte få plats på härbärge. Desperationen är tydlig och det är uppenbart att personen i fråga inte har någon utväg. Han ville inte se mig på tunnelbanan för när vi träffades sist var vi jämlikar, det var vi inte igår.

En rikskupong, en soffa i en lokal över helgen, en påse med mat och några tidningar för att lindra tristessen, det är vad jag kan bidra med. Jag vet inte om jag är glad eller i ledsen för att jag tog dom där extra kliven i rulltrappan. Jag kan göra något gott över helgen men jag kan inte lösa problemen. Vet du om någon i din närhet är papperslös? Vet du vem som städar kontoret, dagis eller trappan i huset där du bor? Vet du var dom bor? Vet du om din dotter eller son är klasskamrat med ett papperslöst barn? Vet du hur många dom är? Min bekante har levt som gömd i nio år, när ska han få börja sitt liv.