Ett av samhällets ansvar är att avlasta brottsdrabbade. Det gör samhället bland annat genom att utdöma straff och sedan verkställa dom. På detta sätt behöver inte den brottsdrabbade, hans eller hennes anhöriga, betungas med ett "öga-för-öga" tänkande. Jag vet till exempel att om mina barn skulle bli utsatta för något hemskt skulle jag inte vara sen att ropa på både internering och kanske i värsta fall dödsstraff. Det är bra att samhället fattar dessa beslut så jag slipper.
På senare år har både direkta och indirekta brottsoffer givits mer och mer plats direkt och indirekt i rättsprocessen. Detta hänger ihop med att media blivit mer och mer ivriga att ge utrymme för dessa. Det är bilagor och uttalanden och öppna brev och till och med "slutpläderingar" och direktsända begravningar av våldsdödade. Jag är inte säker på att detta är till gagn för de brottsdrabbade. Debatten blir liksom inte särskilt saklig. Självklart vill den brottsdrabbade se brottslingen lida, det är mänskligt.
Till sist kommer dråpslaget; vad ska vi göra med Josef Fritzel?
Men kära nån´, lås in karln. Han är inte mentalt frisk och han ska ha vård, förmodligen resten av sitt liv.
Fakta är, om man jämför antalet anmälda våldsbrott de senaste 10 åren så har dessa ökat med 3 %, ungefär som antalet poliser. Samtidigt har antalet utdömda fängelseår fördubblats från 3000 till 6000 per år. Kan man då dra slutsatsen att hårdare straff ger färre brott? Knappast va. Jag är inte emot att man straffas men debatten får inte kantra som den gör idag. Samtidigt som straffen blir hårdare blir dessutom vägen tillbaka till samhället längre. Det är registerutdrag som gäller både för att få jobb, praktik och bostad. Vad är det för samhälle vi bygger, vad är det för samhälle vi vill ha.
Det är dags att börja tala kriminalpolitik igen.
1 kommentar:
Du har helt rätt. Förnuftet måste få råda, inte känslorna (och absolut inte mediernas nycker).
Skicka en kommentar