Läste Johan Kindes bok "Något slags extas" för ett tag sedan. Den var inte särskilt bra ur rent litterär synvinkeln (i den mån jag kan bedöma det). Det som däremot var bra var beskrivningen och känslan av att bara vara på väg och rastlösheten som jag aldrig mer trodde skulle infinna sig. Herre gud, jag är mellanålders och känner nästan samma pockande känsla av oro som när jag var tonåring. Måste vidare, måste vidare, måste vidare.
Jag har sagt det förut, tänk om min mamma kände samma sak när hon var lika gammal som jag - eller, tänk om hon gör det nu!
Jag tror inte den kommande helgens utsvävningar blir svaret på frågorna men kanske ett litet utlopp. Kan heller inte påstå att Human Leauge är en bild av det viktigaste i mitt 80-tal men en bra illustration när Johan Kinde förs på tal.
2 kommentarer:
har inte läst boken, men förstår exakt vad du menar med den där rastlösheten som inte vill ge med sig. tror dock inte att det har med ålder att göra - det är nog en läggning.
Det där är väldigt fint beskrivet i Hank Williams låt Rambling man och i Dan Anderssons Det är något bortom bergen. Och även om det är två män som beskriver sina känslor där så gäller det otvivelaktigt kvinnor med. Det är som L skriver, en läggning. Och något nog många av oss gömmer i oss medan vi jobbar med att knega på och leva ett "normalt" liv.
Skicka en kommentar