Världsaidsdagen

Idag är det världsaidsdagen. För mig är det en dag för kamp och stolthet. Så istället för att rada upp en massa fakta som att bara 50 % av de personer runt om i världen som lever med hiv har tillgång till behandling eller att i Sverige är över 95 % av de som känner till sin hiv-status smittfria pga medicinering eller att i söder som Sahara är det flickor mellan 15 ch 19 som har högst risk att drabbas av infektionen ska jag prata om något annat.

Föresten, vill bara nämna att kondom är ett utmärkt skydd mot hiv, synd bara att så många framför allt i syd inte har tillgång till just kondom. Och ja, trist också att katolska kyrkan forfarande inte ser med blida ögon på detta livsviktiga skydd.

Men, ja - just det, stolthet och kamp.

Alltså, istället för fakta som du själv kan söka upp både här och där så vill jag istället tacka alla mina vänner som jag fått jobba med i kampen mot hiv och det stigma som omgärdar viruset. Det jag lärt mig av er under de år jag hade förmånen att få vara med i det globala arbetet har gjort mig till en bättre jurist och troligtvis också en bättre människa. Att jag fått möjlighet att dela talarstol med prominenta domare, prata med jurister från runt om i världen och dessutom möta aktivister från syd och nord är en sån rikedom. Tack för allt jag fått lära mig, och uppe på barrikaderna möts vi igen.

Subventionerad ojämställdhet

För några år sedan ledde jag en workshop för "Framtidens ledare" som vände sig till 100 kvinnor och män under 40 [sic] som förväntades ta framträdande positioner i svenskt samhällsliv sekler framöver. Temat för hela eventet var jämställdhet och min workshop handade om att ge dessa framtida ledare från näringsliv, akademi och civilsamhälle möjlighet att komma med sina mest inovativa förslag för framtiden. Underrubriken för min workshop var frågan hur vi ser till att fler kvinnor får/tar ledande positioner.

Det var en spännande process. Jag hade höga förväntningar på dessa unga inovativa ledare som sågs som gräddan av gräddan av de unga. Dröm då om min förvåning när förslagen som dök upp handlade om att utöka ruttjänster, fixa mer hemkörning av mat (det var innan boomen av mat på nätet-tjänster, dvs två år sedan) och liknande. Min fråga om att dela det obetalda hemarbetet mer möttes av många med en tom blick. Ett förslag från gruppen var dock att det skulle ses som merit att vara volontär - sympatiskt om det inte hade kommit med undertexten att "kvinnor gillar ju sånt och det kanske kan få DEM att vilja ta ledande poster"....

Nåja, det som ändå förvånade mest var att dessa unga, hungriga personer i fertil ålder och troligtvis med barn i tanken i en inte allt för avlägsen framtid hade som tyngsta förslag att göra föräldraförsäkringen mer flexibel. Min haka föll till marken. Sverige har troligtvis världens mest generösa föräldraförsäkring, det vet de flesta. Men att den också är extremt flexibel var tydligen ingen kunskap som trängt igenom. Att man som förälder har möjlighet att ta ut hela, delar av och själv väljer antal dagar per vecka hade tydligen gått dessa unga ledare förbi. 

För, som om inte der vore nog med att man kan dela föräldraförsäkringens dagar på korsen och tvärsen så är föräldraförsäkringen så generöst utformad att man kan låta den andra föräldern ta ut de dagar man själv inte vill ta ut. Att det konstaterats att ojämnt uttag av föräldraförsäkring försämrar jämställdheten och leder till sämre fördelning av det obetalda hemarbetet mm är tydligen en bieffekt man får räkna med. Eller måste vi verkligen det? Jag har faktiskt ingen lust att subventionera en ytterligare permanentning av ojämställdhet längre. Mina förslag är därför: minska flexibiliteten, kanske rent av korta föräldraförsäkringen men framför allt stoppa rätten att överlåta betalda försäkringsdagar. Det är det minsta man kan begära 2016.

Som om dom aldrig varit här.

Igår lärde jag mig något som jag inte hade velat veta. På Nyheterna såg jag ett reportage om de ensamkommande barn som nu väntar på sin dom om huruvida de får stanna i Sverige eller inte. Några pojkar berättade om hur de sovit på gatan sedan de fått sin ålder fastställd till högre än 18 och därmed förlorat rätten att bo med den familj eller i det boende där de rotat sig och skaffat rutiner. De berättade om ångest och dödslängtan, hur de funderat på olika sätt att begå självmord.

I reportaget talade psykologer, läkare, socialarbetare, SKOLKAMRATER, och poliser om de risker vi utsätter dessa barn för. Lärare gör upprop på upprop för att rädda både enskilda barn och alla barn i aktioner och i gruppen #vistårinteut. Samtidigt, på den reglerade invandringens altare, finns nu ett offer som innebär att de barn som börjat skolan ska få gå klart innan de utvisas. När jag är på mitt soliga humör tänker jag att det är ett sätt att utan att verka "soft on invandring" skjuta upp ett amnestibeslut. När jag är på mitt mer realistiska och cyniska humör inser jag att det innebär att vi låter barnen rota sig här och sedan skickar vi ut dem.

Nåja, vad lärde jag mig som jag inte hade velat veta? Reportaget handade egentlgien om risken för att barn begår självmord. Det yttersta som kan hända. Vi som varit nära när det har hänt anhöriga eller vänner vet att det kräver mer övertygelse än man kan tänka att begå en sådan handling. Dessa barn drivs till den gränsen. Och, när det händer - och i vilken omfattning det händer har vi ingen aning om. Dels därför att så många ensamkommande har försvunnit utan att vi vet vad som hänt över huvud taget men dessutom för att dessa barn inte begåvats med det viktiga fyra sista siffrorna i sitt personnummer. Det innebär att vi inte heller registrerar eller tar reda på hur många sjävmord som faktiskt begås i gruppen. Istället tar vi helt enkelt bort dem från listorna - registren. Som om dom aldrig varit här.

Vem byggde landet?

Rubrikerna skriker ut hur mycket folk som saknas i industrin, i vården, i skolorna och senast nu på morgonen BUSSCHAUFFÖRBRISTEN!! Vart jag än vänder mig ser jag samma sak. På nyheterna igår berättade man att antalet pensionsavgångar just nu och ett tag framåt är större än någonsin. Som plåster berättade man också om den finmekaniska verkstaden som äntligen hittat en ny svarvare som dessutom kom med erfarenhet från hemlandet Syrien. Den intervjuade verkstadsägaren hade som önskan att MIV skulle bli bättre på att kartlägga erfarenheter och kompetenser hos de nyanlända, kanske skulle man kunna hitta flera svarvare? Folk som kommer till oss i vuxen ålder med både utbildning och erfarenhet borde ju vara en ren vinstaffär från dag ett.

Det fick mig att tänka på en diskussion jag hamnade i för ett par dagar sedan. En bekant som självklart #inteärrasistmen berättade om sin gamla mamma (90+) som är orolig att hon på grund av all invandring inte ska få det hon har rätt till efter att ha byggt upp välfärden. Alla runt bordet ojade och hummade och testade med de vanliga argumenten dvs vi måste ju hjälpa till och vi behöver ju folk som jobbar blabla tills en person ställde den förlösande frågan - vem var det egentligen som byggde landet?

Det är en relevant fråga att ställa och vi gör det för sällan. Under åren när vi verkligen byggde upp folkhemmet, åren när reformerna stod som spön i backen - pensionerna, äldreomsorgen, och långt senare förskola - vem var det som byggde? När jag växte upp var min mamma hemma och tog hand om mig, min syster, huset och för den delen pappa. Vi hade det materiellt bra och utvecklingen var självklar.

Hur hade det gått om vi inte hade haft en omfattande och stor invandring under denna tid? Alla de (män) som kom till Sverige för att jobba på verkstäderna, i värsta fall utan sina familjer. I bussar kom dom från Jugoslavien, Italien, Finland och Grekland. Var det inte dom som egentligen byggde landet? Vi tänker på det för sällan, att vi aldrig har klarat oss utan invandring. I synnerhet inte när det är arbetskraftsbrist som det var då och som det är nu. Vårt folkhem hade varit både fattigare och sämre rustat. Så, till alla som är oroliga för välfärden - tänk på oss som kommer efter. Någon måste bygga den för oss också. Det är nu det avgörs hur vi har det i framtiden.

Jag är min pappa

Igår var det dags för adventsstädning. Du som varit med ett tag vet att jag är väldigt förtjust i jul och normalt sett brukar mina hundra(tals) tomtar också komma fram till första advent. Så har det dock inte varit de sista två åren. Sedan ungarna flög ut ur boet har det liksom känts okej att tagga ner. Inte för att de har varit julhetsare direkt, inte alls faktiskt, men det var ett alibi för mig.

Nåja, lite juligt ska det dock vara. Slingan på balkongen, gardiner och andra textilier ska bytas och framför allt ska belysningen fixas till. Jag är förvisso väldigt antireligiös och borde väl därmed inte gilla julstjärnor men nu när vi är i den mörkaste tiden av året känns det ändå okej att pynta med denna  symbol.

Eftersom jag har sju (egentligen åtta) fönster som låter sig prydas av stjärnor så kräver det både planering och ordning. Normalt sett ligger stjärnorna nedtryckta i en kartong som ska hämtas i källaren. Sladdarna är på ett ställe, lamporna trasiga och pappersstjärnorna hopknycklade och småskadade. Dröm då om min förvåning när jag öppnade skåpet och mindes att jag förra julen hade bestämt mig för att i år ska det vara annorlunda. Där låg de, allihop. Sladdarna separerade, stjärnorna ordentligt omhändertagna och lamporna hela. Bara att hänga upp.

Det var då jag insåg att jag numera är min pappa. Han som lärde mig att ta vara på saker och att inte slita och slänga. I överdrift så klart eftersom han lärt sig av sin mamma som i en burk sparade "snören för korta för att användas". Men sparsamhet var en dygd som var av nöden och traditionen påbjuden. Det är den inte för mig, att köpa en ny julstjärna skulle inte driva mig i konkurs. Men, vad jag däremot sparade var tid - något som för mig kanske är väldigt värdefullt. Så tack pappa för att du lärde mig att vara som du.

Berlin

Jag behöver verkligen en "date" till nästa fredag - en som förstår vad Bowie betyder (för mig).

Liten rannsakan

Genom åren har jag funderat mycket på vikten av ett fritt och provocerande kulturliv. Jag har skrivit om det då och då och ibland har jag träffat rätt och ibland inte. Utan att bli hatad har jag dock kunnat diskutera om Lilla Hjärtat var lämplig som barnboksillustration och vad verket Okänd kvinna faktiskt betytt för samtalet om psykisk ohälsa och vården som i bästa fall följer på sådan ohälsa. Det är bra och glädjande.

Mitt intresse för frågorna vaknade på riktigt när den borgerliga regeringen för ett antal år sedan satte sökarljuset på den fria kulturen och började kräva att kultur ska vara kommersiellt gångbar för att vara okej. Alltså, åtgärderna som man genomförde handlade om allt från bidragssystem (lokalt och centralt) till försäkringar (deltidsstämpling, a-kassa i övrigt mm) och i viss mån vad som är fint och vad som är fult. 

Genom åren har jag fått rannsaka mig själv. Det handlar så klart om att jag mognat och lärt mig mer men också om att jag frigjort mig från något slags kollektivt tyckande. Ett exempel är fördömandena mot Vilks som varit frekventa i mina bekantskapskrets. Jag var en period en av dem som faktiskt inte förstod varför hans konst var viktig att skydda. Faktum är att jag nog inte ens kallade det konst utan bara provokation som om dessa skulle bli bättre eller sämre utan varandra. 

Det är några år sedan nu, sedan jag gjorde avbön inför mig själv och förstod sammanhangen. Tyvärr är det ännu många som inte gjort det. Jag skulle vilja be er läsa denna utmärkta ledare av Erik Helmerson och sedan fundera på vad den betyder för dina egna ställningstaganden när det gäller konst, provokation och yttrandefrihet och vad ett tystat kulturliv betyder för demokratin och samhället i stort.