Igår lärde jag mig något som jag inte hade velat veta. På Nyheterna såg jag ett reportage om de ensamkommande barn som nu väntar på sin dom om huruvida de får stanna i Sverige eller inte. Några pojkar berättade om hur de sovit på gatan sedan de fått sin ålder fastställd till högre än 18 och därmed förlorat rätten att bo med den familj eller i det boende där de rotat sig och skaffat rutiner. De berättade om ångest och dödslängtan, hur de funderat på olika sätt att begå självmord.
I reportaget talade psykologer, läkare, socialarbetare, SKOLKAMRATER, och poliser om de risker vi utsätter dessa barn för. Lärare gör upprop på upprop för att rädda både enskilda barn och alla barn i aktioner och i gruppen #vistårinteut. Samtidigt, på den reglerade invandringens altare, finns nu ett offer som innebär att de barn som börjat skolan ska få gå klart innan de utvisas. När jag är på mitt soliga humör tänker jag att det är ett sätt att utan att verka "soft on invandring" skjuta upp ett amnestibeslut. När jag är på mitt mer realistiska och cyniska humör inser jag att det innebär att vi låter barnen rota sig här och sedan skickar vi ut dem.
Nåja, vad lärde jag mig som jag inte hade velat veta? Reportaget handade egentlgien om risken för att barn begår självmord. Det yttersta som kan hända. Vi som varit nära när det har hänt anhöriga eller vänner vet att det kräver mer övertygelse än man kan tänka att begå en sådan handling. Dessa barn drivs till den gränsen. Och, när det händer - och i vilken omfattning det händer har vi ingen aning om. Dels därför att så många ensamkommande har försvunnit utan att vi vet vad som hänt över huvud taget men dessutom för att dessa barn inte begåvats med det viktiga fyra sista siffrorna i sitt personnummer. Det innebär att vi inte heller registrerar eller tar reda på hur många sjävmord som faktiskt begås i gruppen. Istället tar vi helt enkelt bort dem från listorna - registren. Som om dom aldrig varit här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar