Tänker mycket på juridik som du vet. Hur det hänger ihop och varför det blir som det blir. På sista tiden har jag tänkt mycket på samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen. Alltså, det är väl självklart att sex alltid ska bygga på samtycke och båda/alla inblandades vilja. Allt annat är faktiskt galet. Men därefter blir det svårare.
Jag tror att de flesta av oss tycker att det är bra om rättsväsendet klarar av att "sätta dit" våltäktspersoner. Men vilka är det vi tänker på egentligen? När Folkpartiet idag tagit ställning till en så kallad samtyckeslag så hänvisas det "till den senaste tidens uppmärksammade friande domar". Det betyder alltså att landsmötet tror att det skulle blivit fällande domar i dessa mål med samtyckeslagstiftning. De flesta bedömare som kan juridik tror annorlunda. Då blir beslutet väldigt populistiskt.
Samtycke till sex är inte enkelt att bedöma juridiskt. Vare sig när det gäller i relationer eller vid tillfälliga ligg. Även om frågan är "ska vi ligga" så är det inte självklart att parterna har samma bild av vad man då har samtyckt till. Sex är ju väldigt komplext och vi gillar olika. (Hanne Köller skriver bra om det i DN idag). Det är säkert väldigt fint om vi talar mer om vad vi vill och hur vi vill ha det när vi har sex, men det är en helt annan femma. Det är oftare ett trevande och kladdande och undersökande och en helt annan sak än det som de flesta av oss tänker på när vi tänker på samtyckeslagstiftning.
Så, vad skulle en förändrad lag göra för skillnad? En del säger att själva poängen är moral. Att en sådan lag skulle "sända en signal". Jag vet inte riktigt vad det betyder. Vilket beteende är det vi vill förändra? Om vi vill att människor ska bli tryggare i sin sexualitet kanske det finns andra sätt att göra det än genom straffrätt? Vi skulle kunna börja prata mer om sex på ett ickesexualiserande sätt. Vi skulle kunna förbättra sexualupplysningen. Även för vuxna. Vi kan prata mer om jämställdhet, sexualisering och för den delen - samtycke.
I England har de ett annorlunda system för lagstiftning. Så kallad Common Law. Det är alltså lagstiftningstekniken som är annorlunda, krav på uppsåt och andra rättsäkerhetsfrågor är desamma. Här kan du läsa mer. England brukar tas som exempel när det gäller just samtyckeslagstiftning. I England har man ungefär lika många fällande domar (per capita) som i Sverige.
För några veckor sedan var jag i London. Där hade jag förmånen att får sitta med två åklagare på Rose Court som har ansvar för denna typ av mål och diskutera och vrida och vända på argumenten i ett par timmar. Fantastiskt spännande och bra hjärngympa. Vi pratade om samtycke, uppsåt och försöksbrott. Deras tankar och bedömningar skiljer sig i verkligheten inte särskilt mycket från de svenska eftersom de som sagt fortfarande måste bevisa uppsåt.
Ett mål som de engelska åklagarna gärna tog som exempel och som de uppenbarligen själva tyckte var lite tveksamt/magstarkt var målet med en ung flicka som begått sin sexualdebut med (och fortsatt ha sex med) en jämnårig transperson. Flickan visste dock inte att det var en transperson hon hade sex med och inte heller att personen i fråga inte hade en "riktig" penis utan en attrapp. När hon ett par år senare, genom ett påpekande på facebook, blev varse detta anmälde hon sin före detta partner och han dömdes till flera års fängelse. Hon hade ju inte samtyckt till penetration med attrapp utan med penis.
Jag vet att det är ett mycket speciellt exempel och inte en värdemätare på samtyckeslagstiftning i stort men jag tycker att vi behöver fundera mer på vad vi egentligen vill uppnå. För mig är liksom för de flesta andra är det självklart att ett nej är ett nej. Nu måste vi fundera på vad ett ja egentligen betyder. Ett ja är ett ja till vadå? Vad går gränserna och hur ska vi se till att färre personer råkar ut för saker de inte vill vara med om? Kan vi prata om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar