Idag plussas det hej vilt för en krönika i DN som handlar om hårt arbete och hur de söndercurlade surdegsbarnen inte fått lära sig att framgång kräver hårt arbete. Eller, framgång föresten. Den handlar snarare om alla dessa snorungar som trots att de inte ens har betyg för att ta sig in på gymnasiet så går de ut i livet och kräver fina titlar och hög lön.
Den unga generationen som är på väg ut i yrkeslivet är något helt annat. Där finns mycket riktigt tolv procent som inte tar sig in på gymnasiet. Det beror knappast på att de är curlade utan snarare på att deras föräldrageneration, dvs i krönikörens ålder, kräver skattesänkningar och "valfrihet". Det handlar om utarmad välfärd och den eviga diskussionen om läxhjälp. Det handlar också om klassklyftor som breder ut sig. Det handlar om utarmade förortsskolor, brist på resurser till pedagogisk hjälp. Det handlar ibland om trångboddhet och fattigdom. Det är knappast dessa tolv procent som går ut och kräver den där titeln.
Inte ens alla de ungdomar som går direkt till universitetet och skaffar sig potenta utbildningar och ibland till och med dubbla examina kan räkna med att få ett vettigt jobb med kollektivavtal och förmåner. Istället arbetar fler och fler unga i osäkra jobb, timanställningar och i värsta fall får de inga jobb alls. Självklart gäller det inte alla men att påstå att de unga är krävande och curlade samtidigt som vi har den högsta ungdomsarbetelösheten på länge är förmätet.
Den lilla lilla grupp av ungar som växer upp i en extremt priviligerad miljö som krönikan egentligen handlar om ställer sig möjligtvis i vägen för alla dem som sliter hårt. De som jobbar och utvecklar och tar sig fram trots knappa resurser. Det finns ingen tvekan om att krönikören är medveten om sin egen generations skuld i de problem vi ser idag. Därför förvånar det att hon ens nämner de tolv procent som inte klarar skolan. Att blanda äpplen och päron och insinuera att dessa ungar borde veta sin plats är elakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar